Tigande vänster gynnar krafter i extremhögern
Eftersom de nazistiska sekterna är starkt rasistiska och homofoba och dessutom begått ett dussin mord på människor de hatar under det senaste decenniet, medan vänsterligisterna är feminister, antirasister och starka förespråkare för de sexuella minoriteternas lika rättigheter, verkar Nyamko Sabuni glädje något överdriven. För att inte säga hycklande.
Ändå finns det plågsamt nog visst fog för den där kålsuparteorin och det går inte att komma undan frågan med det enkla påpekandet att nazisterna faktiskt är tungt beväpnade och begår mord på mord.
Det som gör frågan så behändig för borgerliga politiker är att nazisterna faktiskt inte kan uppvisa några politiska samband eller idéer eller gemensam retorik med de borgerliga partierna. Det går därför inte att beskylla Fredrik Reinfeldt för att han inte ”håller rent till höger”.
För den politiska vänstern är det mer problematiskt. Afa och liknande grupper svänger sig med en stor del av den klassiska vänstervokabulären. De är antiimperialister, stöder antikoloniala befrielserörelser och vill bekämpa både rasism och homofobi. När de växer upp, slutar slåss och sabba, det vill säga efter 25 års ålder, kan man förvänta sig att de dyker upp i Fi eller i Vänsterpartiet. Detta antagande, att de små svartklädda förbrytarligorna är renhjärtade men något missledda, är förklaringen till vänsterns ovilja att fördöma dem. Och där plockar de borgerliga ledarsidorna hem en klockren poäng.
När exempelvis Lars Ohly går i samma demonstration som en formation svartklädda och maskerade ”autonoma” (vilket inträffade i Malmö senast) så blir han inte särskilt trovärdig när han efteråt uttrycker sin förvåning över att förbrytarligorna tog till våld. Eftersom det var enbart därför de infunnit sig.
Afa och liknande organisationer ägnar sig systematiskt åt grov och väl organiserad brottslighet. Och då syftar jag inte på att de bränner upp mjölkbilar, förbereder bombattacker mot McDonald’s eller släpper ut minkar, utan på deras systematiska förföljelse mot politiker de ogillar. Därvidlag uppträder de på ett sätt som vi inte sett i Europa sedan de nazistiska SA-trupperna härjade i Tyskland på 1930-talet.
Nyligen åtalades tre unga kvinnor med anknytning till ”Revolutionära fronten” för en rå och grov misshandel mot Sverigedemokraternas pressekreterare och hans flickvän i Stockholms tunnelbana. Saken har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet. Gör bara tankeexperimentet att samma brottslighet riktar sig mot moderaternas presssekreterare.
Skälet till att framför allt vänsterns företrädare ser mellan fingrarna med detta överfall är förstås att Sverigedemokraterna är ett osympatiskt parti i högre grad än Moderaterna. Det är ett bakomliggande tankefel, att det är mindre brottsligt att misshandla en sverigedemokratisk än en moderat politiker, som förklarar bristen på upprörda reaktioner. Och så har det nu sett ut i flera år.
Här handlar det alltså om ytterst allvarlig brottslighet som riktar sig mot demokratins hjärtpunkt, rätten att fritt framföra sin politiska uppfattning och att utan hinder eller sabotage delta i fria val. Det är den självklara principiella sidan av saken. Och redan det borde räcka för att få fart på såväl vänsterpartiet som radikala kulturjournalister.
Men eftersom det bevisligen inte räcker så får man väl tillfoga en ren taktisk aspekt. Afa-ligisternas fysiska förföljelse mot Sverigedemokraterna är något som gynnar dessa främlingsfientliga. Det stärker deras egna och tyvärr en del av omgivningen föreställningar om att de förföljs för att de sitter inne med en farlig sanning (”massinvandringens” skadeverkningar) och att hela samhället i hemlighet hejar på Afa-ligisterna. Polisen beivrar inte den allvarliga antidemokratiska brottslighet som riktas mot dessa sanningens martyrer, och medierna tiger still. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen vid nästa val har de Afa-ligisterna att tacka och den tigande samtyckande vänstern att tacka mer än något annat. Att tolerera denna vänsterligism är alltså att gynna främlingsfientligheten.