Nej, det går inte alltid att skjuta från höften
Vet ni inte om att XX har en affär med YY? Det går att läsa överallt på nätet och i andra länder!”.
Mejl från en läsare häromveckan.
Man får lust att svara ”Vad tror du? Att Sveriges största redaktion missat en sådan (så kallad) nyhet? Eller att vi medvetet valt bort den eftersom den eftersom den inte är bekräftad utan bara rent skvaller?”.
Här har vi ju ett av mediekårens problem: ni läsare ser aldrig de saker vi INTE publicerar efter publicistiska diskussioner.
Diskussioner som förekommer allt tätare, på redaktioner runt om i världen, i denna tid av sekundsnabba beslut med deadline 24/7.
”Men det står ju på twitter överallt! Det är redan ute! Alla andra skriver!”
Jag förstår den spontana reaktionen. Men ”alla andra gör det” är ett lika dåligt argument som när jag som 14-åring tjafsade med mamma om att få hänga på Skrea Strand till 02 på natten.
Tvärtom måste det vara en grundprincip, nu när alla medier jobbar med andan i halsen, att fatta självständiga publicistiska beslut.
Jag är inte ansvarig utgivare, i slutändan bestämmer inte vi enskilda journalister. Men det fråntar oss inte ansvaret. Nu mer än någonsin behövs motsträviga murvlar som trilskas och vill veta om saker stämmer – och är relevanta – innan de går att publicera.
Vilket inte innebär att man inte kan vara snabb och skjuta från höften då det verkligen är journalistiskt motiverat, rutin slår entusiasm alla dagar i veckan.
Men, som sagt, då ska det vara sant – och relevant.
Journalistiken är under ständig och snabb omvandling, som allt annat. Desto större anledning att våga bromsa ibland. Hetsen att publicera och skylla på Twitter, utländska medier, skvallersajter och vikten av att vara först får aldrig gå före grundläggande journalistiska principer.
Vi i media har makt att påverka människors liv och med den makten kommer ett stort ansvar.
Det får vi aldrig glömma, mitt i jakten på snabba klick och många Twitter-anhängare.
Det här är på riktigt, ord betyder något.
Och de går aldrig att ta tillbaka.