Ibland behöver barnen fly med paljettglamour
Storpotäten eller Minimello?
Vardagsrealism eller paljettglamour?
Vem är skräckexempel och vem är förebild?
Få debatter är så tacksamma och kan bli så svepande känslosamma som de kring barn-tv.
Det är farligt lätt att säga att allt var bättre förr. Men lika bedrägligt enkelt att rysa och fnysa åt allt det gamla.
Just nu pågår en ny vända av debatten, på DN:s kultursidor. Jag är född 1972 och alltså uppväxt med alla 70-talets älskade/hatade barnprogram. Jag är också tvåbarnsmamma och kan nynna signaturen till ”Fåret Shaun” baklänges i sömnen.
Så, vad ska man då säga om mina barns barnprogram kontra min barndoms? Och är det egentligen viktigt?
På den sista frågan blir ju svaret ett snabbt ”ja”.
Med tanke på all den tid barn tillbringar framför tv/dator/Ipad och hur påverkbara de är så bör utbudet granskas och diskuteras.
Var då allt bättre förr? Verkligen inte. Visst finns det glimrande juveler i barnprogrammens historiska skattkammare. Sant är också att dagens barn-tv drar mot mer underhållning och tävlande.
Men inte bara.
De kommersiella betalkanalerna är ett kapitel för sig; lite förströelse för stunden, då och då. ”Barnkanalen” i SVT bör dock erbjuda mer än så – och det tycker jag att man gör.
För det första har man en programledarpanel som är så politiskt korrekt sammansatt att den slår FN:s generalförsamling. Och när det gäller programutbudet är mixen av lärande och underhållning hyfsat god.
Det största problemet med 1970-talets tv var ju politiseringen. Om det är något jag vänder mig mot är det inte att Storpotäten skrämde slag på mina systrar och mig utan att vi barn matades med förtäckta politiska budskap utan möjlighet att förstå det.
En rik person (potät) var en elak person, det var propagandan som serverades med Pannkakan, på bästa sändningstid. Punkt slut. Exemplen var många.
Och det var självklart lika illa som det skulle vara om dagens barn lockas att tro att hela tillvaron är en Melodifestival där bäst och vackrast vinner.
Den påstådda bristen på vardagsrealism numera då?
Tja, jag förstår de som menar att Bullerby-idyll ger barnen en falsk verklighetsuppfattning.
Men barn är samtidigt inte så dumma, tvärtom. De behöver inte titta på en snusbrun bondgård i forna DDR eller se julkalendern utspela sig i ett höghus i en betongförort för att veta att ganska få av oss tillbringar merparten av livet på solsidan.
Alltför många barn kan tyvärr tvärtom behöva en stunds fantasiskimrande verklighetsflykt.
Bäst då
Miljömedvetne Barbapapa (het igen), ”Från A till Ö”, ”Fem myror…” och så ”Trazan och Banarne” – jag var så avundsjuk på deras djungelrum …
Bäst nu
Att barnen och deras föräldrar kan välja själva från ett stort utbud, dygnet runt. Visst görs mycket skräp i dag, också. Men vi är fria att välja bort det.