Länder kan bli gnälliga eller positiva och framåt – som Kina
I förbigående nämner guiden att det blev outhärdligt varmt för britterna nere i stan på somrarna. Så kolonialherrarna byggde hus uppe på berget, Victoria Peak. De branta sluttningarna var inget problem, britterna hade ju kineser som bar dem.
Det vore lätt att uppehålla sig vid det förflutnas orättvisor. Men få i Hongkong talar om gårdagen när så mycket sker i nuet. Ett nytt system av enorma broar ska binda samman de stora städerna i Pärlflodens delta till ett nytt samhälle, en Megalopolis, ett land av glas och betong.
Jag tänker på Jimmy som jag för en månad sedan träffade på andra sidan jorden, i Belfast i Nordirland.
Han kunde återvända hem till Belfast 1998 efter amnestin som följde på fredsavtalet mellan katoliker och protestanter. Då hade han varit på rymmen i 19 år, det hade något med terroriströrelsen IRA att göra, mord kanske. Eller vapensmuggling.
Jimmy visade den höga muren som skiljer de katolska områdena från de protestantiska. Han visade portarna som stängs mellan stadsdelarna när mörkret faller.
Det finns människor som fastnar i destruktiva mönster, som inte förmår släppa oförrätter och som mal ner omgivningen med sitt tjat.
Nationer kan bli likadana.
De klarar inte att gå vidare.
Det finns ju något tryggt och bekvämt med gamla spår. Man slipper att ompröva sig själv. På andra sidan muren lever farliga människor men här bland de mina är jag trygg.
Sedan 1990 prenumererar jag på Spectator, en underhållande och ytterligt konservativ tidskrift. Jag läser nämligen inte meningsmotståndare trots utan just för att jag inte håller med dem. Alltid lär man sig något.
Boris Johnson var under några år redaktör för Spectator. Sedan gjorde han karriär som pajaserande politiker och fullblodspopulist, en man som lurade britterna ur ur EU. De tror nämligen fortfarande att de är ett imperium och att världen är beroende av dem.
Boris Johnson utnämndes till utrikesminister som tack för brexit. Under ett besök i Myanmar (Burma) reciterade han till omgivningens generade förvåning en 1800-talsdikt av kolonialförfattaren framför andra, Rudyard Kipling:
”Tempelklockorna säger
Kom tillbaka du engelske soldat”
Spectator berättar om en magnifik högtidsmiddag till hundraårsminnet av Balfourdeklarationen som delade upp Palestina i en judisk och en arabisk del. Det bestämde britterna. Ingen frågade araberna. Middagen i Lancaster House i London var spektakulär med Israels och Storbritanniens premiärministrar som hedersgäster.
Araberna var inte inbjudna den här gången heller.
Så kan man visa världsmaktens arrogans och högfärd, fast inget återstår av imperiet.
I Belfast finns två stora turistattraktioner: muren som skiljer protestanter från katoliker och det nya museet över Titanic, en fartygskatastrof för drygt hundra år sedan.
Det förflutna.
Hongkong var imperiets sista koloni. Guiden pekar på skyskrapa efter skyskrapa, fantastiska, vackra och samtidigt skrämmande byggnader med blänkande, till synes ogenomträngliga fasader. Ingen av dem är äldre än 50 år.
Framtiden.