De gör vad de ska – och inget mer
Skandalen med den försvunne Jimmy Granberg handlar inte om bristande resurser, usla datasystem och antagligen heller inte om chockerande inkompetens, även om det är frestande att idiotförklara Rättsmedicinalverkets tekniker.
Hur rättsmedicinska tekniker kan glömma att räkna bort vikten för båren när de väger en kropp är nog för de flesta obegripligt. Särskilt som båren var väldigt tung:
Kroppen efter Jimmy Granberg vägde 97 kilo. Han var alltså stor men inte anmärkningsvärt stor.
Båren vägde 55 kilo.
Så teknikerna trodde att Jimmy Granberg vägde 152 kilo. Det var ju vikten vågen visade där Jimmy Granbergs kropp vilade på båren.
Vikten förde de in i protokollet och det var den vikt polisen gick efter när de sökte i efterlysningarna. Vi har ett lik som väger 152 kilo. Är någon extremt överviktig person anmäld försvunnen? Inte? Ett mysterium.
Så Jimmy Granbergs kropp blev liggande i kylrummet i sex månader, trots att familjen hade anmält honom försvunnen och trots att han var efterlyst av kriminalvården.
Handlade det bara om korkade tekniker och poliser vore problemet enkelt. Man kunde sparka eller omplacera dem och anställa folk som vet vad de gör.
Dessvärre är nog problemet mycket större än så.
Reportaget om Jimmy Granbergs försvunna kropp, som inte var försvunnen, visar två organisationer som inte fungerar därför att personalen gör precis vad den ska.
Och inget mer.
Teknikerna väger kroppen och noterar vikten. De ser inte vad de skriver och jämför med kroppen de har framför sig. Är vikten rimlig?
De gör vad de ska och inget mer.
Polisen tar emot en efterlysning från Kriminalvården men efterlysningen saknar signalement. Ingen som tar emot efterlysningen tycks ha frågat: bör vi inte ha några igenkänningstecken om vi ska leta efter en efterlyst person?
De gjorde vad de skulle, tog emot anmälan och inget mer.
Så fortsätter det, med datasystem som inte talar med varandra, med poliser som söker i sitt eget lilla område men inte två mil bort, ty det är inte deras distrikt. Ungefär som mannen som söker efter sina nycklar under gatlyktan för där är det ljust.
Var och en sköter sitt, i kylrummet låg en kropp och Jimmy Granbergs förtvivlade familj letade och letade.
Det är upprörande och skrämmande.
Och det mest skrämmande är: fallet handlades av avdelningen för grova brott. Om den avdelningen fungerar så uselt att personalen inte kan identifiera en person som söks både av Kriminalvården och familjen, hur ska polisen då klara att hantera narkotikaligor, vapensmugglare, människohandlare och förortsgäng?