Trots klimatkrisen vägrar vi fortfarande agera
Jag vaknar till morgonsol i Paris och hajar till.
Det har regnat nästan utan uppehåll den här hösten i Frankrike, översvämningarna i delar av landet hinner inte rinna bort innan nästa våg drar in. På vissa håll har det regnat 600 millimeter på bara ett par veckor.
Det är lika mycket regn som brukar falla i den franska huvudstaden under ett helt år. Samtidigt är det ovanligt varmt.
En drivande faktor i detta är – ni har redan gissat det – klimatförändringarna. När medeltemperaturen stiger ökar fuktighet i atmosfären. Effekterna blir längre regnperioder och mer extrema regnfall.
Frankrikes miljöminister Agnès Pannier-Runacher har larmat om att budgeten för att motverka klimatförändringar och anpassa landet till de nya omständigheterna är för liten. Hon har redan hotat med att avgå om anslagen inte blir större.
Hon skulle inte bli den första miljöminister att lämna sin post i protest.
Nicolas Hulot gjorde just detta 2018, ett beslut som fick stor uppmärksamhet när han meddelade det i direktsänd radio.
2022 uppskattades klimatförändringarna kosta Frankrike 264 miljarder euro. Det motsvarar tio procent av landets BNP och är betydligt högre än investeringarna som behövs för att göra landet fossilfritt.
Att ledande politiker behandlar klimatkatastrofen som ett sorts osynligt monster som måste tigas ihjäl torde vi kunna slå fast. Långsiktig politik på det här området är ingen valvinnare. Det är uppenbarligen för svårt, eller för obehagligt, för den mänskliga hjärnan att föreställa sig en framtid där skördarna regnar eller torkar bort. Jag har ändå alltid tänkt att det blir nytt ljud i skällan när vi själva drabbas.
Till skillnad från USA, där konspirationsteorierna om att väderkatastroferna styrs av självaste Nasa saluförs på högsta politiska nivå, är de flesta européer helt införstådda med vad som händer och varför. Men det verkar inte spela någon roll. Vi lever på ungefär som tidigare. En sorts apati i inflations- och krigstider har lagt sig över hela Europa. Känslan är att en annan kris alltid är mer akut.
Nyhetsflödet blandar uppdateringar om massutrotning och naturkatastrofer med uppmaningar att skaffa en ny höststil. Larmrapporterna om de fritt fallande födslotalen i hela västvärlden basuneras ut samtidigt som vi vet att befolkningsökningen driver på koldioxidutsläppen i nästan alla inkomstgrupper världen över.
Hur man som individ ska kunna navigera i denna störtflod av motstridiga budskap är svårt att förstå. Ändå har jag alltid tänkt att pengarna kommer bli en game changer. Att det faktum att stora delar av västvärldens budgetar numer äts upp inte bara av gröna investeringar för framtiden (flum!), utan av anpassning till nuvarande katastrofläge (uh oh!) kommer att göra oss kollektivt panikslagna och få oss att skrika på förändring på riktigt.
Men av alla kriser som drabbat mänskligheten bara under min livstid – kallt krig, kärnvapenhot, global pandemi, krig i närområdet – verkar klimatförändringarna surra vidare som en störig fluga i rummet som man inte har kraft att ta tag i just nu.
Fast föroreningarna i sig dödar fler människor per år än covid under de värsta säsongerna. Trots att priset vi betalar för vår totala klimatförlamning de senaste femtio åren numer också känns i plånboken.
När framtida historiker analyserar den tidiga 2000-talsmänniskans prioriteringar kommer de hitta följande: Det fanns obestridlig kunskap om vad som höll på att hända. Det fanns ekonomiska incitament och befintliga metoder att stoppa katastrofen. Ändå valde man att låta bli.
Kanske blir det framtidens psykologer som får jobba hårdast för att förklara hur i hela friden vi är funtade.