Manliga influencers tjänar mer – och slipper vara förebilder
Bianca Ingrosso la i veckan upp en video på YouTube. Den första på flera veckor. Hon behövde nämligen ta en paus från sociala medier. För att hon har blivit skrämd. Hon vågar inte längre säga något. Hon har blivit rädd för att ta beslut. Om någon tycker att beslutet inte var bra nog ”blir det the failure of the year”. Hon tycker att allt hon gör plockas isär. Hon säger att vi letar fel, att vi vill se henne misslyckas. Och hon har rätt.
En kvinna som inte kan leva upp till kraven på omänsklig perfektion är ovärdig sin plats i det offentliga. Och för det ska hon tuktas. Vi ska stå i en ring runt henne, peka på henne och ropa: Skäms. Skäms. Skäms. Och hon ska ta det. För innerst inne ska hon veta att hon förtjänar sitt straff. För en kvinna existerar bara för att vara andra till lags. Därför har vi automatiskt mandat – likt en förälder till ett barn – att hela tiden rätta henne.
Vi har inte höga krav på influencers – vi har höga krav på kvinnor. Och självklart är det så att all form av kritik inte kan avskrivas som kvinnohat. Bianca Ingrossos omtalade julkalender var i min ödmjuka mening som självutnämnd beautyexpert riktigt dålig. Men skillnaden är att när kända manliga profiler tar tveksamma beslut, som att göra reklam för spelföretag, har vi överseende. Då pratar vi inte om ansvar. För en man kan vara två saker samtidigt – någon som underhåller oss i poddformat och någon som gör oetiska reklamsamarbeten. Men när Bianca Ingrosso släppte sin kritiserade julkalender var det inte ett dåligt företagsbeslut – hon var istället manipulativ. Likt Eva i lustgården förförde hon oss med sina julkalendrar. Hon var beräknande. Hon hade en ond plan.
Vi pratar om influencers som makthavare. Vi pratar om en bransch dominerad av kvinnor. Men vi ska inte lura oss själva. Samma system verkar på Instagram som i verkligheten. Forbes rapporterar att manliga influencers (som till skillnad från kvinnor inte är influencers utan ”content creators”) tjänar 7 procent mer på varje reklaminlägg än sina kvinnliga kollegor. När profiler som Jon Olsson reser jorden runt hyllar vi honom för hans proffsigt producerade YouTube–filmer. Men när Alice Stenlöf reser rättfärdigar inte hennes innehållsskapande flygturerna. Googlar du på Jon Olsson och resande är den första rubriken: ”Jon om flygandet: Jag brinner verkligen för vår planet”. Gör du samma sak med Alice står det istället ”Följarna rasar mot Alice Stenlöf: Du har ett ansvar" Medan Jon får plats att föra fram att han är klimatförespråkare har Alice gjort bort sig. Vem behandlar vi som vuxen och vem avskriver vi som en aningslös unge som inte förstår bättre?
Mycket av den kritik som förs fram till kvinnliga influencers handlar om just ansvar. Om deras roll som förebild. Bianca shoppar för mycket. Det är inte bra för miljön. Någon skriver att hon festar för ofta. Hon säger fel saker när hon pratar öppet om sin ätstörning. För det är tydligen så att det ingår i kontraktet mellan den kvinnliga influencern och allmänheten att hon måste vara en förebild i allt hon gör. När hon shoppar ska hon tänka på vilka signaler det sänder ut till hennes följare. Men ingen bryr sig om hur mycket Joakim Lundell handlar. Att hans märkesgarderob bara blir större och större gör honom inte till en miljöbov utan till en rolig kille med dyra kläder. För ingen förväntar sig att Jocke ska vara en förebild. Visst blir vi glada om han är det. Men vi kräver det inte.