Är det någon som bryr sig om orkidéerna?
Pappa visste namnet på alla växter.
Jag kan några.
Få andra verkar bry sig.
Det började tidigt. Hela familjen gav sig ut i skog och mark för att titta på blommor.
De var skatter som skulle letas upp. Tussilago, blåsippor, liljekonvaljer. Pappa var entusiasten, vi andra följde efter. Mina föräldrars glädje när de hittade orkidéer smittade av sig.
Alltså inte de som numera finns i affären. Utan de svenska, vilda.
Ni är många, främst äldre, som kan mycket om naturen, vad blommor, fåglar och svampar heter. Men i det stora hela breder en gigantisk okunskap ut sig.
Pappa skrev i sin dagbok när han just fyllt 16 år om hur han firade från skolan och tog en promenad i skogen i stället. Han fortsatte de där strövtågen hela livet. Genom att vara i naturen lärde han sig allt om den.
Finns det en enda tonårskille i dag som kan alla växtnamn på latin? Eller dör den stora kunskapen om naturen med varje gammal naturnörd som försvinner?
Jag är påverkad av pappas stora entusiasm. Vill inte missa blåsipporna, eller Brösarps backar när de täcks av gullvivor. Sankt Pers nycklar står ståtliga bland gullvivorna. När jag beundrar dem dyker en familj i tre generationer upp.
Barnen pekar och ropar: ”Vad är det där?”. Mellangenerationen svarar: ”Fråga mormor, hon kanske vet”. Mormor är tyst en stund. Sen: ”Kan det vara en orkidé?”.
Jag åker vidare till nationalparken, där det finns ännu fler orkidéer. Samma scen utspelar sig, med nya människor. ”Vad är det där?”. ”Hmm, kanske en orkidé?”.
Om man inte vet att en spektakulär blomma är en orkidé, eller vad den heter, blir besöket i naturen ganska meningslöst. En vandring genom en kuliss som man inte riktigt ser.
Bredvid Sankt Pers nycklar står en annan orkidé. Min app som identifierar blommor börjar spinna och hittar inget svar. När jag går till nationalparkens informationslucka vet de unga människorna där inte heller. De slår i en flora men kommer inte fram till något.
Pappa hade vetat.
Hans naturintresse ledde till miljöengagemang. Han arbetade oförtrutet i decennier för miljön i föreningar och kommunala nämnder.
Det jag undrar är hur många vilda blommor som dagens unga klimataktivister kan identifiera. Och om ett engagemang lika gärna kan bytas mot ett annat om det inte finns på djupet.
Jag har långt ifrån pappas kunskaper. Men ibland poppar växtnamn upp i skallen.
”Smällglim!”, säger jag till barnbarnen när vi går hem från förskolan och ser en intressant växt vid sidan om trottoaren. ”Smällglim!”, upprepar tvååringen. Fyraåringen lyckas få en blomma att smälla.
Några dagar senare vill tvååringen absolut veta vad det är för en tilltufsad fågelunge som sitter och kurar på altanräcket på kolonilotten. Hon är bestämd. Den ska ha ett namn.
”Björktrast!”.
Jag är verkligen inte som pappa, bombsäker på vad allting heter. Jag googlar, och försöker vidimera det jag tror med min blomapp.
Pappa hade varit glad. Sent omsider går jag i hans fotspår, och vill sätta namn på allt jag ser.
- Forskning visar att dagens människor har betydligt sämre kunskap om växter än tidigare generationer. Artblindhet kallas det när man inte kan särskilja olika arter utan bara ser ”en blommar” eller ”ett träd”.
- Vad vi känner till om naturen, och den kontakt vi har med den, påverkar hur benägna vi är att vara rädda om den, visar forskning. Förmågan att se naturens mångfald gör att man får en större vilja att bevara den. (Källa: Lunds universitet)
- Fältbiologerna kallar sig Sveriges största ideella förening för natur- och miljöintresserade unga mellan sex och 25 år. Den har funnits sedan 1947 och det är gratis att vara medlem.