Gretas kamp kommer bli evigt ihågkommen
I slutet av mars befann jag mig i Kalifornien på en dokumentärresa. Resans sista stopp var ett kyligt men vackert San Fransisco. Jag och mina kollegor strosade runt i Mission Districts färgstarka kvarter. Vi tittade på enorma muralmålningar, läste budskap om frihet och jämställdhet på stadens väggar.
Vi stannade till vid The Womans Building – ett enormt föreningshus av och för kvinnor. Huset är täckt från marken hela vägen upp till takpannorna av en imponerande mural. Målningen är en av San Fransiscos största och mest kända. Vi beskådade feministiska aktivister och kämpars namn och ansikten målade högt över våra huvuden.
På en plats syns Audre Lordes hand skriva ”Future Generations”. Framtida generationer. Vi vandrade vidare på gatan. Människorna vi passerade var en salig blandning av välklädda nyrika Sillicon Valley tech-nörd-miljonärer och hemlösa människor höga på något annat än delstatens legaliserade cannabis.
Du som varit i San Fransisco vet vad jag menar, man minns folket på gatorna.
Runt hörnet från The Womens Building fick jag syn på en äldre svart man som först var svår att placera i ett fack. Mannen var stilig i välmatchad rutig kostym och hatt.
När han kom närmare såg jag att bröstkorgen pryddes av ett tiotal hemmagjorda broscher med olika budskap. ”Mother earth matters”, ”The climate matters”, ”Peace”, ”Fuck Trump”. Mannen var kort i växten men gick med huvudet högt. Någonting gav mig en känsla av att han levde utanför samhället.
När vi passerade varandra hälsade han med en nickning och ett ”good day to you”, vi fick ögonkontakt och jag stannade till. Jag frågade om jag fick fota honom. Han såg tjusig och sorgsen ut samtidigt. Jag fick självklart ta en bild, sa han och rättade till hatten och tittade rakt in i kameran. Jag gav honom en komplimang för klädstilen och broscherna.
Han började direkt prata om Moder jord, klimatförändringar och vår hotade framtid. Han ville dela med sig av broschyrer och kunskap, vi måste rädda vår planet, sa han. Efter en stund frågade han vilket språk jag talade. Jag sa svenska, redo att berätta om landet i norr som jag kommer från. Han tittade finurligt på mig och log.
”Sverige? Ah, jag vet! Ni har en flicka hos er, Greta. Hon försöker rädda världen! Ni borde vara så stolta över henne.”
Jag blev helt lycklig över att det enda denna man kände till om Sverige var Greta Thunberg. Jag tänkte på alla människor runt om i världen som från och med nu associerar Sverige med Greta. Till klimatkamp, till ungdomarnas revolution, till skolstrejk. Inte Sara Skyttedal, inte Jimmie Åkesson inte Johan Hakelius och han XXXL-vd:n vad han nu hette. Utan bara – Greta.
Senaste tidens kritik och konspirationsteorier från svenska högerpolitiker och debattörer är för mig en ren skam. Ja, Greta är ett barn. Släpp det! Ja, hon skolkar? Men Greta har anpassad skolgång. Och snälla rara, skolkat har väl alla gjort? Jag är säker på att din anledning var mycket sämre än Gretas.
Nej, hon är ingen expert. Det har hon heller aldrig utgett sig för att vara. Greta ber oss bara att lyssna på experterna. Greta lär oss om klimatet samtidigt som hon lär oss om autism och att vara en ung tjej i dag. Hon ger röst och mod till så många som vanligtvis förminskas till oviktiga, tokiga eller överdrivna.
Mannen på gatan i San Fransisco, han ville rädda vår värld precis som Greta. En värld där epitet som tjej, ung eller autistisk sällan kopplas till ord som mäktig eller ledare. Nu gör tusen och åter tusen människor nya kopplingar mellan orden. Tusen och åter tusen unga tjejer tänker att de kan ta makten över vår framtid, genom kunskap, gemenskap och revolution.
För det kommer Greta och hennes kamp bli evigt ihågkommen, precis som kvinnorna i The Womans Buildings mäktiga muralmålning.