De klättrar genom att ilsket angripa principer
Principer är ju bra, men folk som har dem är sällan kul. Man har stött på sin andel tjurskallar. Sådana som får aggressivt underbett så snart man inleder en mening med ”Skulle vi inte kunna...”.
Nej. Det skulle vi inte.
Det är sådant som gör att man begriper det tjusiga i kompromisser. Ta Zimbabwe. Nu står Mugabe och Tsvangirai och skakar tass. Stora flin. Alla begriper att det bara är skådespel. Alla begriper att det inte kommer att hålla särskilt länge. Men vad skulle det ha blivit om de hållit på principerna, då? Om de envisats med att sturigt skjuta fram underkäkarna och lägga armarna i kors?
Folkmord, kanske. Möjligen ärligare, men inte aptitligare. Å andra sidan. Det finns människor som har som princip att kompromissa.
En bjudning, för inte så länge sedan. Massor av branschfolk. Skvaller och snack och nätverkande. En chef som var på plats är
i färd med att lägga om en del av sitt företag. En omläggning av det där slaget som skapar känslor, protest-er och avhopp. Ska vi kompromissa bort vår själ? Ska alla principer över bord
i platthetens, dumhetens och försäljningens namn?
Kanske är omläggningen genial. Kanske inte. Det hör inte hit. Det intressanta på bjudningen var vad som fanns i chefens närhet.
Ett par personer cirklade, som moralhöjande
Apache-helikoptrar, kring chefen. Man såg på kroppsspråket vad det handlade om: inåtlutat, fokuserat, puffande. Ungefär som när sekonder peppar boxare mellan ronderna.
”Kom igen NURRÅÅÅÅ! Gör det! Gör det! GÖR DET!”
Det var de principiella kompromissarna.
Jag vet det, eftersom jag vet vad de byggt sin karriär på. De har klättrat genom att ilsket angripa varje antydan till princip. Anständighet, omdöme, god smak: inget sådant har någonsin begränsat dem. Hade de jobbat på Louvren och fått en chef som lekte med tanken att måla ett par nakna bröst på Mona Lisa – ”vi måste locka en bredare publik” – hade de varit ute i galleriet med färgburk och pensel, snabb-are än du hann säga ”konsumenttillvänd”.
Och nu trampade de där, vid sidan av chefen, i otålig väntan på att tilldelas några principer att tumma på.
Vet inte vad ni jobbar med, men jag gissar att ni känner igen er. Min poäng är bara den här: det är finfint med kompromisser. Men man behöver inte heller skämmas för att underkäken åker fram ibland.