Det vi aldrig gör är viktigast för friheten
Det finns säkert en hel del hallänningar som aldrig besökt Varbergs fästning. Antagligen gäller detsamma även bland de närmast sörjande, det vill säga Varbergsborna, om man undantar den obligatoriska utflykten i mellanstadiet.
Jag skriver inte detta som ett angrepp på fästningen. Inte heller i syfte att förfasa mig över hallänningars barbariska historielöshet, som jag inte ens vet om den finns. Jag skriver det som ett konkret exempel på något som alla känner till.
Det kunde ha handlat om kalmariter som bara sett sin vackra slottskyrka på bild, eller stockholmare som aldrig kommit sig för att besöka regalskeppet Vasa, trots att museet i år utnämndes till ”stockholmarnas favoritmuseum”.
Helt enkelt: Det som är enklast och närmast, blir aldrig av.
Fenomenet är så erkänt och etablerat världen över, att det är ett av få skämt man kan höra på alla språk, utan vidhängande förklaring. ”Som född och uppvuxen i Paris sjunde arrondissement, har jag förstås aldrig åkt upp i Eiffeltornet.” Inte sällan brukar det där skämtet åtföljas av en generad ursäkt, men den tycker jag är alldeles överflödig. Det finns bevisligen personer som på sin dödsbädd ångrar att de aldrig åkte till Paris, men jag tvivlar på att en döende parisare någonsin skänkt sitt uteblivna besök i Eiffeltornet en förgrämd tanke.
Och om någon Varbergsbo som sista ord ska ha undsluppit sig ”jag skulle ha besökt fästningen”, kräver jag ett bevittnat protokoll för att tro på det.
För det finns ett skäl till att inte besöka det som är närmast.
Frihet, sägs det ibland, är att kunna göra som man vill, inom fysikens och möjligen anständighetens gränser. Men för att det ska ha någon mening, måste man samla på sig saker man inte gör. Det ogjorda är viktigare för friheten, än det gjorda. Skulle bara det man faktiskt gjort finnas, fanns ingen frihet, för då saknades möjliga alternativ.
Det är därför, tror jag, som vi med glädje betar av den ena sevärdheten efter den andra, när vi är på besök någonstans. På främmande ort kommer det nämligen alltid att finnas mängder av ogjorda saker. Där är friheten permanent.
På hemmaplan, däremot, kan det ogjorda börja sina. Och med det, känslan av alternativ, eller frihet.
Mitt råd är därför att ömt vårda alla ogjorda besök i er närhet, så att hembygden aldrig blir en tvångströja.
(En alternativ förklaring till de uteblivna besöken är förstås enkel oföretagsamhet. Men försök skriva något tänkvärt om det.)