Svenska provokatörer riskerar i värsta fall att petas från TV4
Året är bara en månad gammalt men kan mycket väl bli det mest politiserade i svensk nutidshistoria. En ideologisk identitet vid sidan av författar- eller kändiskarriären är den bästa accessoar man kan bära 2018, både i Sverige och internationellt (om man med internationellt menar USA, vilket man ju har en tendens att göra i Sverige).
Trenden har också gett upphov till ett par obligatoriska avarter, som hittat ett utrymme att profilera sig mot strömmen.
Riksprovokatören Alexander Bard blandar numer så kallade TED-talks och talangprogram med våldsamma utbrott på Twitter: Metoo-rörelsen är ett utslag av kvinnlig sexuell skam, Gudrun Schyman är en ”hycklande hora” och nazi-kramaren Ingrid Carlqvists arbete är beundransvärt, enligt Bards sociala medier-utspel, all in English!
Bard har alltid varit lätt att förväxla med valfri gymnasie-Nietzschean, men den überliberale popkompositören och internetvisionären från 1990-talet har genomgått en påtaglig vulgarisering på slutet. Med sina ”hitta din inre man”-läger har han börjat gränsa till ren buskis.
Författaren Katerina Janouch har gjort en liknande resa, även om hon, med förlov sagt, aldrig riktigt haft Alexander Bards intellektuella fallhöjd. Men med en trogen kvinnlig läsekrets och en omfattande utgivning av habil erotisk bruksprosa var förflyttningen till strax höger om Sverigedemokraterna – att kalla hemlösa flyktingbarn för ”marockanskt gatuslödder” är knappast en flört med hennes ursprungliga fanbase – ändå något förvånande.
Åtminstone med tanke på hur lite genuint fackintresse som verkar ligga bakom metamorfosen. Det är generellt dåligt med ideologisk grund bakom den svenska provokationsklassens Twitter-tirader. De är bara slentrianmässiga utfall av effektsökeri med medial uppmärksamhet som enda mål.
Det är olyckligt, eftersom obekväma röster är livsviktiga för debatten. Alla samhällen behöver någon som irriterar och testar gränser; en joker som ställer sig utanför etablissemanget, synar vårt samförstånd och erbjuder åsikter som strider mot de gängse.
Det är så debatter vitaliseras och hyckleri blottläggs. Det är så det blir oreda i de intellektuella rummen.
Runtom i Europa opererar det offentliga samtalets rebeller med desto högre verkshöjd. Författaren Michel Houellebecq, med ena foten i Franska akademien, kom 2015 ut med romanen ”Underkastelse”, som skildrar ett framtida Frankrike styrt av islamister. Komikern Dieudonné, den störste talangen i sin generation, har gjort yttrandefrihetsfrågan till sin största och flera gånger polisanmälts och stoppats för antisemitiska skämt.
Den österrikiske författaren och regissören Peter Handke skildrade på 1990-talet Serbien som offer i kriget i Jugoslavien. Han skrev senare – bland annat tillsammans med nobelpristagaren Harold Pinter – under ett ”konstnärsupprop” för krigsförbrytaren Slobodan Milosevic. Salman Rushdie lever sedan nästan trettio år med en fatwa utfärdad av Irans högsta politiska ledning.
Här står saker på spel på riktigt. En plats i de litterära finrummen, filmanslag eller till och med livhanken.
Våra svenska intellektuella dissidenter? De riskerar i värsta fall en plats i Pocketshops skyltfönster och uteslutning från Talang-juryn i TV4.