En riktigt bra anekdot gör en mer intressant
Det finns sedan 150 år en tåglinje mellan Moskva och S:t Petersburg. Rutten är i det närmaste spikrak, bortsett från en plats på sträckan där tåget plötsligt gör en tvär gir till höger och sen åter till vänster så att den återvänder till sin ursprungliga räta linje. Denna halvcirkel är oförklarlig eftersom det inte finns något hinder framför, det finns inget skäl för tåget att plötsligt avvika från den spikraka färden.
Förklaringen är, enligt legenden, att när tsar Nikolaj ritade upp spåret på en karta så använde han en linjal, och när han streckade linjen med linjalen så låg hans tumme vägen. Så det blev en liten böj i den spikraka linjen. I rädsla för tsaren vågade konstruktörerna inte göra annat än att bygga spåret på det sättet. Därav halvcirkeln, som med åren fick namnet ”tsarens finger.”
Jag hörde historien i Filip och Fredriks podd för ett par år sedan och har aldrig glömt den. Det är en underbar anekdot. En anekdot av sådant slag är ju en present. När jag hörde den så blev den min. Jag fick den av Filip och Fredrik. Och jag har berättat den vidare för så många människor.
Den har kanske gjort mig till en lite mer intressant människa. En bra anekdot har en sån kraft. Och jag vill, i tacksamhet till Filip och Fredrik och andra som bjuder på anekdoter som jag kan stjäla och passa vidare, göra samma sak till er, kära Aftonbladet-läsare. Här kommer därför anekdoten om Gorbatjov och fortkörningen.
Reagan skulle träffa Gorbatjov på ett toppmöte i Moskva. Gorbatjov var försenad och hetsade därför sin chaufför till att köra fortare. Men chauffören var nervös. Visst, han körde fortare, men inte fort nog. Till slut blev Gorbatjov irriterad. ”Stanna bilen, så kör jag i stället.” De bytte plats - chauffören satte sig där bak och Gorbatjov körde. Vid vägen stod två motorcykelpoliser som plötsligt såg hur en lyxig bil exploderade förbi. En av mc-poliserna satte av efter för att bötfälla galningen. Polisen kom tillbaka efter en stund. ”Hur gick det”, frågade polisen som stått kvar vid vägrenen. ”Nej, jag gav ingen böter, för det satt en mycket mäktig person i bilen”, sa polisen. ”Oj. Vem var det då?”, frågade den andre polisen. ”Jag vet inte. Men hans chaufför var Gorbatjov.”
Det var Karin Henriksson som gav mig den presenten, i sin bok om Reagan. Och nu ger jag den till er.