Det utlovade 80-talet dödade mig en smula
Jag är en nörd. Alltså, en av dom med ett omättligt specialintresse. Vissa kan allt om serier eller insekter, nån samlar frimärken, en annan är en Trekkie, och ytterligare några lajvar på medeltidsveckan.
Min fetisch är åttiotalet. Det går inte att förklara, det är som ett sug, en lyckokänsla, en dragningskraft som står utanför min kontroll. Geometriska former, pastell, ljudbilder, stämningar, bildspråk och typsnitt, hela grejen fascinerar mig. Är det en gen eller en bugg i systemet?
När det verkligen var åttiotal på riktigt så missade jag allt, jag gick i lågstadiet, brydde mig inte om estetik och lyssnade på Herrey’s. Men så runt -97 hände plötsligt något. När andra låg i framkant med senaste prassliga rymdmodet med dragskor överallt, hittade jag några dammiga vinylsinglar på Skivhuggets secondhandbutik och en BALL-tröja på UFF. Sen var jag fast, som ditlimmad med ett klibbigt Dance-tuggummi. Samlandet kunde börja och nörden var född.
Så gissa om jag var peppad inför mitt besök på ”Musikfesten för dig som älskar 80-tals musik” i förrgår! En endagsfestival enkom för att hylla åttiotalet. Förutom några svenska band skulle jag få se Howard Jones, Ultravox, och Alphaville! Min puls var hög och genen aktiverad.
I bilen mot Varbergs fästning laddade vi upp, min kille Per och jag. Vi analyserade synthljud och produktion tillsammans med väl valda låtar. Det skulle bli som att ta igen allt jag missat från 1984!
På plats kändes det dock inte riktigt som jag tänkt mig, mitt åttiotalspirr stördes märkbart av kardborresandaler, Ge-Kås-kläder och en medelålder som fick till och med mig att känna mig pubertal. Några hade taffligt ”klätt ut sig” i åttiotalsanda, jag blev skärrad. Min räddning fanns i vännen Julian Brandt. Efter att han spelat klart med Lustans lakejer, lotsade han in mig och Per på artistområdet.
Det var då det hände. Plötsligt står han framför mig. Med samma smala ögon och korpsvarta hår: Marian Gold, sångare i Alphaville. Jag fick nypa mig i armen. Starstruck var ordet. (Det var länge sen jag kände mig så pinsam som när jag tvingade mig själv fram till Marian med min lilla silvriga kamera och bad honom om ett idolfoto.)
Tyvärr blev det kvällens höjdpunkt. Sen gick allt utför: Marian pratsjöng och skrek på scen.
– Come on! Rock´n´rooooooll!
Att hans good looks har falnat kan jag köpa, men att inte ta hand om en röst som hans är fasen inte okej. Dom fantastiska synthljuden var ihopbuntade med patetisk gubbrock som spottade mig rakt i hjärtat och totalt bajsade ner hela min åttiotalskärlek. ”Forever Young” blev Lotta på Liseberg. Och som grädde på det redan mosade moset: Howard Jones spelade covers.
Tyst och orörlig stod jag där, ingen omkring mig kunde se vad som höll på att hända. En bit av mig dog där i Varberg. Åh, om jag ändå stannat hemma med mina vinyler och min dröm om åttiotalet.