Därför flyr inte kunderna från Nordea
Demonstranterna flockas inte direkt utanför Nordeas kontor på Carlsgatan i Malmö.
På andra sidan gatan sitter en strävhårig tax och bajsar.
Det är allt.
När jag går förbi har en vecka hunnit gå sedan de så kallade ”Panamadokumenten” läcktes. Det talades om ett av tidernas största ekonomiska avslöjanden. Berg skulle vältas.
Skattefifflare världen över svettades.
Spåren ledde till svenska storbanken Nordea som uppenbarligen satt i system att lura svenska staten på pengar genom brevlådeföretag i skatteparadis. Miljarder som skulle gått till våra skolor, våra äldreboenden.
I de läckta dokumenten förekommer Nordea mer än 10 000 gånger. I en rimlig värld hade avslöjandet inte bara lett till fördömanden, det hade lett till katastrof - att kunderna helt enkelt hade plockat ut sina pengar.
Men vi lever inte i en rimlig värld.
Inga berg flyttas.
Med Nordeas skattefiffel är det precis som med alla andra stora medie-scoop de senaste åren: det flammar upp och försvinner.
En modig visselblåsare, enorm uppmärksamhet och kanske ett och annat huvud som rullar.
Men systemet kvarstår.
När Edward Snowden avslöjade USA:s massövervakning kändes det som att marken gungade.
Krav på förändringar och avbön framfördes, protesterna var massiva. Edward Snowden blev en symbol för civilkurage.
Men förändrades något?
Är det någon som på allvar tror att USA har slutat övervaka varje digitalt steg vi tar?
Eller när de feta katterna i fotbollens finrum nu avslöjas som mutkolvar - vad får vi i stället?
Nya mutkolvar.
På samma sätt är vi medvetna om att Nordea är samma företag i morgon som de var i går.
Det räcker att de skickar fram någon pellejöns som yrar om att företaget ska ”se över rutiner” som ”eventuellt brustit” för att det inom bara några veckor ska kunna återgå till det vanliga. Business as usual.
Det är en märklig paradox: Å ena sidan har medier aldrig varit bättre på att avslöja fiffel och maktmissbruk, visselblåsarna har aldrig varit fler.
Å andra sidan tycks varje avslöjande skapa en allt större uppgivenhet hos den stora massan.
Folk bryr sig inte, för ingenting tycks längre kunna leda till förändring.
En isländsk statsminister kan visserligen falla, men inga system, inga banker. Korruptionens innersta kretsar förblir alltid orörda, vad som än händer.
Därför uppstår ingen folkrörelse. För protesten i sig förutsätter en tro på att förändring är möjlig. Därför massflyr inte kunderna från Nordea. Därför är det tomt när jag står här utanför.
En strävhårig tax, det är allt.
Missnöje 2
Trots att missnöjet med den ekonomiska ordningen är utbrett tycks ingen svensk politisk rörelse, likt Bernie Sanders, kunna fånga upp folks ilska gentemot fifflare och girigbukar. Varför?
Missnöje 1
Storbankernas förtroende var redan illa ute. Och det har inte blivit bättre av deras inblandning i Panamahärvan. En färsk opinionsundersökning visar att bara 11 procent uppger sig ha förtroende för sin bank - medan 61 procent har fått minskat förtroende.