Avrättningarna i Sätra en helt ny nivå av förnedringsbrott
Offren tvingades klä av sig och sätta sig.
Även i en tid präglad av råa gänguppgörelser sticker dubbelmordet i Sätra ut i sin brutalitet.
Jag ogillade länge tidningarnas förtjusning i att beskriva mord som regelrätta eller hänsynslösa avrättningar.
Det rör sig inte bara om klichéer av det mer tröttsamma slaget och överdrivet bruk av adjektiv, säg mig det mord som inte är hänsynslöst, utan skänker även den organiserade brottslighetens rättskipning en air av legitimitet.
En avrättning är en stats verkställande av dödstraff, gängens strider om territorier och makt och deras behov av hämnd är en helt annan sak.
Men språket befinner sig i ständig förvandling och numera används ordet till och med av domstolar.
Dessutom finner jag inget bättre sätt att beskriva det som hände i Sätra, en av Stockholms södra förorter, den 11 april i fjol.
Det handlar om avrättningar.
Två unga män, bara 18 respektive 21 år gamla, tvingades ner i en källare, genom en lång gång, de hade ingen möjlighet att fly, de tvingades klä av sig nakna och sätta sig ner.
Går det ens att föreställa sig deras dödsångest? Bad de om att få bli skonade? Grät de?
Ett fenomen som journalistiken har döpt till förnedringsbrott har fått stort utrymme på senare tid. Unga gärningsmän som rånar sina likaledes unga offer, klär av dem nakna, filmar, urinerar på dem.
Dubbelmordet i Sätra är förnedringsbrottsligheten dragen till sin extrem, utförd med en tidigare inte sedd brutalitet.
Ynglingarna blev skjutna i huvudet och andra delar av överkroppen och om jag ska försöka hitta någonting som på något sätt mildrar känslan av bottenlös brutalitet så är det möjligen faktumet att skotten föll i snabb följd och de slapp en utdragen kamp med döden.
Varför?
Polisutredning, rättegång och dom ger oss, föga överraskande, inte många svar. De åtalade har nekat till morden och i övrigt inte ansträngt sig nämnvärt för att bringa klarhet i brottet.
Utrett är att såväl tilltalade som offer ägnat såväl tid som energi åt att sälja knark i Sätra och sms visar att någon form av konflikt har uppstått.
Ett tredje mord, någon dag senare, ännu olöst, en skottsalva med automatgevär genom en dörr till en lägenhet, kopplas ihop med konflikten. Motivet tros vara hämnd.
En av de åtalade fälls, den andra frias. Livstids fängelse för den ena, frihet, hur länge nu den varar, för den andra.
Allt eller inget, som det så ofta är i straffrättsliga sammanhang som detta.
Det är bevisat att den dömde befann sig nära brottsplatsen innan morden skedde. Dessutom hittades hans dna på patronhylsor på platsen.
Dessutom tycks han ha använt offrens mobiler efter att de avlidit. Onekligen en besvärande omständighet. En person som anklagas för mord har all anledning att lämna en bra förklaring till denna omständighet. Det är nämligen annars lätt att få för sig att han eller hon är skyldig.
Den dömde hade ingen bra förklaring.
Det är inte överraskande att hans kompis frias. Det saknas för all del inte indicier, mycket tyder på att han har gått runt med ett av offrens mobil, men det har inte gått att knyta honom till brottsplatsen.
Morden i Sätra är inte bara ovanliga i den bemärkelsen att de är osedvanligt brutala. Statistiken talade mot att de skulle bli uppklarade. Bara en fjärdedel av gängmorden leder till åtal.
Visst, åklagaren lyckades inte helt. Och det återstår att se vad hovrätten kommer fram till.
Men det är viktigt att inte avrättningen av två unga män i en källare förpassades till högen av ouppklarade mord. Deras liv var värda mer än så.
