Var beredda – även nu blir väntan lång
RIPOLL. ”Ja”, suckar vi efter varje terrordåd, ”det kan ju hända precis var som helst …”
Tanken är banal. Men mänsklig. Framför allt är den korrekt: en terrorcell kan ligga och trycka var som helst.
Det går att här i Ripoll – en välmående stad som i norra Katalonien trycker in mot Pyrenéernas sydsluttning – göra en jämförelse med Ängelholm, en liten skånsk idyll, där jag för 70 år sedan gjorde mina skolår.
För båda har gällt: fridens liljor. Ängelholm och Ripoll har samma invånartal. Genom båda flyter en stillsam flod; i Ripoll är det El Ter, i Ängelholm är det Rönne å. Båda har moderna järnvägsförbindelser; Ängelholm till både Köpenhamn och Göteborg, Ripoll till Barcelona och Girona.
Två platser mitt i världen.
Jag var i Ripoll en lördag. Centrum dominerades då av en marknad med allt från blänkande auberginer till rutiga filttofflor. I Ängelholm var det samtidigt traditionsenligt torgdag framför Gamla rådhuset.
En skillnad mellan de två städerna dock: på leden in mot Ripoll, Ruta del Ferro, därför att det längs denna ligger nu nerrostade järnverk, såg jag en fastighet med en fönsterlös gavel lysa kritvit av nytt klotter: FORA ISLAM.
Ut med islam!
I utropet ligger en motbjudande ovänlighet. Även en ateist som jag vill lämna religionerna – alla religioner – i fred för fientlighet. Utövare av Islam är i grunden lika fredliga som vilken missionsförbundare som helst. Terrorism och gangsterism är anomalier. De är i våra ögon omoderna.
För Ripolls invånare hade dock tröskeln för tolerans slipats ner. Det var i deras stad som en cell om minst 12 unga marockaner bosatt sig och där i sitt utanförskap planerat sina terrordåd i Barcelona och Cambrils.
De omhuldades av en marockanskfödd imam, Abdelbaki Es Satty, som suttit i spanskt fängelse och där umgåtts med terrorledaren från det stora attentatet i Madrid och sedan i den europeiska terrorns huvudstad, Bryssel, umgåtts med jihadister.
Varningsklockorna borde klämtat. Det var naturligt att Ripolls vackert klädda muslimska kvinnor efter terrordåden och polismissarna var skygga fast de inte hade med dåden att göra.
Skulle detta kunnat hända i mitt Ängelholm?
Självklart. Det är det som är poängen – och stundtals nackdelen – med Det Öppna Samhället.
Terrorism är världens enklaste krigföring.
Det behövs varken pengar eller kommandocentral. Det behövs knappt en plan. Det behövs bara surmulenhet och sysslolöshet. Vem som helst kan knycka dynamit från en byggarbetsplats.
Alla har en bil för att förflytta sig några mil.
För trygghet finns inga garantier. Den enda vaccination som duger är en viktoriansk stoiskhet och att erinra sig britternas slogan inför Hitlers flyganfall, Blitzen, 1940: Keep calm and carry on. I Katalonien låter besvärjelsen: No tengo miedo. Jag är inte rädd.
Snack. Det är klart att vi människor är rädda, när ”det kan hända var som helst.”
Det är ingen tröst att terrordåden i Europa genomförda av urspårade socialister på 70-talet skördade fler liv än nu, om du är ett av de 15 offren på La Rambla.
Tålamod. Det går över. Inte ens trettioåriga kriget – som ju hade sin grund i kristen religion, protestanter mot katoliker – varade mera än 30 år.
Jag var reporter i Nordirland när the troubles – de blodiga motsättningarna mellan IRA och unionisterna (katoliker mot protestanter) startade. Jag råkade vara på Irland som turist när de slutade. 36 år hade gått.
Och för att få en nordisk anknytning: De anti-kristliga vikingarna, med sina Oden och Tor, härjade i England och Irland från år 793. De var förfärliga. De var al-Qaida i kubik. Barbarer och slavhandlare. Det skulle dröja ända tills 1040-talet innan vikingarna röjt sig nöjda och trötta. De slog sig ner, bröt mark, byggde hus, lutade sig tillbaka och var assimilerade.
Var beredd på att även nu blir vår väntan lång.
Jag läser just nu ...
… ekonomijournalisten Bengt Ericsons två år gamla ”Den härskande klassen. En bok om Sveriges politiska elit.” Han är på klart och lättsamt språk indignerad över mannamån och medelmåttor, opportunister och slöseri. Det är Socialdemokraterna som drabbas värst av kritiken av ”en krets av familjer, där man under decennier mer eller mindre har prenumererat på makten”. Den politiska adeln. Just när jag läser detta kommer beskedet att en advokat som har allt (utom klienter), Thomas Bodström med rätt stamtavla (pappa var Palmes förlängda arm) förlänats landshövdingeposten i Stockholm. Det stinker.
På utlandsresor ...
… hörde det länge till god vana att köpa och läsa International Herald Tribune. Den var klok och kvick. Efter ett maktövertagande heter tidningen nu International New York Times. Denna är tradig, pösig, långrandig, tempolös och saknar notiser. Med ett ord: oläslig.
Min granskning...
… i min förra kolumn av åldersbestämning av asylsökande afghanska pojkar, skäggbarn på SD-svenska, gav mig
nästan enbart fiender i läsekretsen. Jag sa, att som vetenskap var åldersbestämning som att spå i kaffesump.
Men Leif Kjellberg höll med mig:
”Tack, Staffan för din lysande kolumn om de så kallade åldersbestämningarna. Själv hade jag, svensk inföding, nog med skäggväxt för ett helskägg redan före 18.”
Tur, Leif, att du då inte var i Migrationsverkets klor.
