Tre partier på randen till inbördeskrig
I svallvågorna efter valet har Vänsterpartiet, Centern och Liberalerna spolats upp något kantstötta och vimmelkantiga.
Alla tre partierna gick in i valrörelsen med ett tydligt vägval i ryggen.
Varken Vänstern eller Centern skördade några framgångar på sina strategier.
För Liberalerna ligger den värsta tiden fortfarande framför dem.
Vänsterpartiets omtalade strategi om att locka arbetarmän i bruksort misslyckades och gjorde partiet till en av valets förlorare. Redan långt före valet hördes det kritik om den nya strategin inifrån partiet.
Den nya vänsterpartisten kunde äta kött och flyga på chartersemester utan att skämmas.
I kampen om att stoppa införandet av marknadshyror i nybyggnation förra sommaren hade Vänstern hittat en ny kraft i samarbete med Hyresgästföreningen. En organisation som vanligtvis drevs och beboddes av socialdemokrater hade ställt sig på Vänsterpartiets sida.
Måste sluta skylla på andra
Snabbt vände vänstern sina blickar mot LO och mot de arbetarmän som i sin besvikelse över sakernas tillstånd vänt socialdemokratin ryggen och istället börjat rösta på SD.
Någonstans här ville Vänsterpartiet hitta sina nya väljare. De missnöjda sossar som röstat SD ett val men inte ville ha en moderat statsminister.
Vänsterpartiet gick stenhårt in på att bli mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna och vinna missnöjesrösterna från vänster.
Det misslyckades.
Vänsterpartisterna är besvikna. I ett första skede på media för att de tycker att deras sakfrågor inte fick tillräckligt med plats och på alla andra partier som, Vänsterpartiet tycker, fokuserade för mycket på SD.
I sin eftervalsanalys kommer partiet inte kunna skylla på andra utan måste också titta inåt. Konflikten om vem som har rätt strategi för Vänsterpartiet framåt kommer inte att mattas av med det här dåliga valresultatet.
Det kommer bli krig i C
Centerparitet befinner sig i ett ännu mer kritiskt tillstånd.
Partiets hårda linje mot SD var ingen valvinnare. Annie Lööf som stått som en galjonsfigur för Centerns hållning under många år steg snabbt åt sidan för att ge partiet en möjlighet att omvärdera och bestämma sig för hur vägen ska se ut framåt.
Situationen är som gjord för strid.
Partiet ska inte bara välja en ny partiledare. En process som i alla partiet vanligen åtföljs av inre stridigheter, smutskastning och intriger.
Partiet ska också bestämma sig för om Centern ska fortsätta alienera sig från borgerligheten med sin hårda linje mot SD, eller välja en ny väg.
Det här handlar inte ens om falangstrider. Pressen utifrån kommer att vara enorm på Centerns partiledarprocess.
De forna allianskollegorna kommer att pressa på för att Centern ska släppa sina principer mot SD. På andra sidan kommer Socialdemokraterna pressa på för att C ska vara en fortsatt allierade på vänstersidan.
Alla centerpartister som funderar på att kandidera – se över era skelett i garderoben redan nu. För ingen kommer att ha den minsta lilla hemlighet kvar när de två resursstarka betongblocken från höger och vänster drabbat samman i det lilla partiets partiledarval.
För L är den värsta tiden på väg
För Liberalerna vet vi fortfarande inte vad som kommer. Ju mer en regeringsbildning närmar sig, desto tydligare blir det att Liberalerna hoppats på en helt annan verklighet än den de nu lever i.
I den här verkligheten är det Sverigedemokraterna som har makten över hur Liberalernas kommande fyra år kommer att se ut, och SD bryr sig inte nämnvärt om Liberalerna.
Liberalerna återkommer ofta till att deras enda röda linje mot SD är att de inte kommer att sitta i eller stödja en regering där Sverigedemokraterna ingår.
När SD nu får allt större makt i riksdagen och snart också kommer att kunna börja visa upp sakpolitiska vinster, då är frågan om det verkligen räcker för de liberalt sinnade att bara ha en enda röd linje mot SD.
Då kommer vi att veta om det räcker att endast hålla denna enda röda linje för att undvika inre strider i Liberalerna.
Historien svarar nej på denna fråga, nu får vi se vad framtiden säger.