Jag är så otroligt tacksam över att aldrig behöva göra om det
Det har hänt något med svensk förlossningsvård
Denna chatt är stängd.
Tack för att ni delade med er av era berättelser, nu stänger vi ner chatten.
Jag har haft turen att förlösas tre gånger och alla tre gångerna gick det bra. Jag hör er och känner så med er kvinnovänner som det inte gick lika bra.Kvinnovården har fallerat på alla sätt och vi känns inte prioriterade. Vi vill att resurserna ska dit där de behövs och om det inte finns tillräckligt så måste politikerna fundera kring vad felet med allokeringen ligger någonstans. Jag betalar gärna skatt men då ska skatten användas sunt.
X20 mars 2021Födde barn 2020 i Stockholm, förlossningen gick hur bra som helst och fick mycket hjälp av barnmorskorna. Det slutade dock med operation då moderkakan inte ville släppa och en blödning. Operationen lyckades enligt läkarna och moderkakan skulle vara borta från livmodern. Efter blodtransfusioner fick vi åka hem. 2 veckor senare störtblödde jag och tydligen var den bitar kvar. Fick vänta 1 månad med blödningar tills jag fick opereras. Misslyckad operation igen. Och då väntade jag ytterligare 1 månad för en annan operation, med blödningar och lågt blodvärde. Behandlas nu för ångest efter trauma.
Tati20 mars 2021Orolig inför andra förlossningen pga upplever under den första. Fick träffa kurator som skrämde upp mig ännu mer kring komplikationer vid kejsarsnitt. Var nu inte längre rädd för att föda utan att få akut kejsarsnitt. Födde en fin liten pojke utan komplikationer, underbar personal och bra bemötande under 1,5 timme som förlossningen tog. Tacksam att få den hjälp och stöd under förlossningen av kompetent och proffsig personal.
Madelen20 mars 2021Sjukvården ligger efter, kunskapen har utvecklats internationellt men det saknas forbildning i vården. Som i så många områden i Sverige så har man levt på gamla meriter för länge. Vi tror vi är bäst, och jag vet att personalen jobbar jättehårt, men när det gäller att applicera ny forskning och nya rutiner ute på sjukhusen så ligger vi efter. Varför tror ni folk åker till tyskland och Storbritannien för att få vård?
Julia20 mars 2021
En känsla som kommer över mig varje gång jag läser om förlossningsvården är denna: Jag är så otroligt tacksam över att aldrig behöva göra om det.
Det är en enorm lättnad; vetskapen om att aldrig behöva vara utsatt på det sättet igen. Och då har jag nästan bara haft komplikationsfria förlossningar. Tusen och åter tusen sjukdomar och olyckor kan drabba mig innan jag är färdig i den här världen, men om allt går som planerat så behöver jag aldrig föda ett barn igen. Det är en befrielse, och jag skäms lite; alla har inte lyxen att vara färdiga i barnfödarbranschen. Jag klarade mig ändå rätt bra, är det så vi som är färdiga ska tänka nu? Har vi rätt?
Det är egentligen så dumt, för jag har tyckt om att föda barn. Det är knappast känslan av varm och hal bebis på bröstet jag vill slippa, känslan av att ut far en ny person och nu ska du bo hemma hos mig. Den lamslående oron, katastroftankarna och det blytunga ansvaret för att något ska gå snett under förlossningen, det är de bitarna jag aldrig skola rädas igen.
Unga tjejer säger att de skräms av smärtan, att spricka, att bajsa på sig. De där tre smärtsamma inslagen som sedan inte har så stor betydelse som man trodde.
När jag födde vårt andra barn så gjorde jag det på Mölndals lasarett eftersom förlossningen startade på Gamla Ullevi.
”Varför kommer du hit, det har ju stått så mycket hemskt om oss i tidningen?”, sa barnmorskan som var femtio år, väldigt mycket göteborgare och helt underbar.
Den där kommentaren ser skrämmande ut i text, men jag tyckte bara att det var mysigt. Liksom välkommen till kaoset!
Allt gick bra, bredbent kördes jag hem till Kalmar i en hastigt hyrd bil.
Tänk så gulliga alla missöden och olyckor och chocker blir när allt löser sig på slutet.
Tänk så livsavgörande och livsförstörande de blir när de slutar i katastrof.
Det krävs så lite för att man som födande kvinna ska ifrågasätta allt runtomkring sig, en kommentar man inte förstår, en nickning från en personal till en annan (jag ser på hennes ansikte att jag har fått en tvåhövding!)
Och just därför är barnmorskor den yrkesgrupp som behöver allra mest arbetsro men verkar få allra minst.
När jag var ung och gravid minns jag alla besynnerliga mardrömmar jag var upptagen med om nätterna. De handlade sällan om hjärtljud som gick ner eller stressad och bedrövad personal. Drömmarna handlade nästan uteslutande om att man födde fram något slags djur, inte sällan en katt. Jag förstod ingenting, är det här min bebis? Bredvid sängen stod mannen och undrade vems grannkatt jag hade begått hor med.
Det har hänt något med svensk förlossningsvård, även om jag bara kan återge den anekdotiskt och rent ut fragmentariskt. När jag födde barn för snart nitton år sedan så var det inte prat om att dra in på diverse mensskydd eller smörgåsbrickor.
2002 till 2017, jag minns åtgärdspaketen och hur jag födde mina barn genom dem.
Vi måste våga tro och hoppas och rösta på bättre och tryggare tider.
Kvinnor ska återigen föda barn och bara vara rädda för att spricka eller bajsa på sig.
Mardrömmen ska återigen vara att man råkar föda en utomäktenskaplig kattunge.