Ett bortglömt krig utan slut
Det startade som ett folkligt uppror men utvecklades till ett fullskaligt krig.
Efter tio år är dödandet i Syrien om inte bortglömt så i alla fall förpassat till ett avlägset hörn av världens minne.
Stridigheterna har utvecklats till en frusen konflikt där inget slut finns i sikte.
Den här texten borde egentligen ha skrivits i början av veckan då det var precis tio år sedan det folkliga upproret mot president Bashir al-Assad startade. Att det inte blev av då för att annat kändes viktigare säger en del om hur omvärldens intresse för kriget som tagit omkring en halv miljon människoliv närmar sig nollpunkten.
Främsta skälet är att kriget förvandlats till en frusen konflikt där inte mycket händer på ytan som ändrar styrkeförhållandena.
I många delar av landet har de direkta krigshandlingarna avstannat därför att områden kontrolleras av ena eller andra sidan. Nyhetsbyråerna levererar inte längre några bilder på döda och blodiga civila efter bombdåd.
Det står klart att krigets stora segrare är president al-Assad som mot alla odds lyckats hänga sig kvar vid makten. Något han kunnat göra bara tack vare direkt militärt stöd från Iran och Ryssland i form av soldater och bombplan, som därmed båda flyttat fram sina positioner i den här delen av Mellanöstern.
Så länge varken Iran eller Ryssland vill bli av med Assad så kan han sitta kvar i orubbat bo. Den inhemska oppositionen är helt enkelt för svag för att kunna hota honom.
En av få aktiva fronter är i Idlib-provinsen där det återstående motståndet mot al-Assad samlats. Det domineras av islamistiska grupper med kopplingar till al-Qaida eller Islamiska staten, IS.
Tiotusentals saknas
För tillfället avstår Assad från försöken att inta Idlib eftersom ett krig då hotar med Turkiet som "beskyddar" området för att förhindra en ny flyktingström. Turkiet har redan tagit emot 3-4 miljoner syriska flyktingar.
Siffran en halv miljon döda är en uppskattning. Över 120 000 människor har gripits och torterats av den syriska underrättelsetjänsten. Tiotusentals av dessa saknas fortfarande.
Efter tio år har konflikten hamnat väldigt långt bort från var den en gång startade. När de första demonstrationerna mot Assad hölls i staden Daraa var det som en del av den arabiska våren, ett folkligt uppror som startade i Tunisien och sedan spred sig som en löpeld över stora delar av arabvärlden. Syrierna gick ut på gatan för att kräva frihet och demokrati efter årtionden av familjen Assads diktatur.
Men Assad hade lär sig av läxan från Tunisien och Egypten där ledarna tvingades bort. I stället för att utlova reformer lät han sin armé skjuta skarpt mot den egna befolkningen. Till slut kände oppositionen att deras enda chans var att försvara sig med vapen.
Resultatet blev ett inbördeskrig som snart lockade till sig utländska aktörer som stödde olika sidor.
Samtidigt flydde mer än hälften av landet 20 miljoner invånare till grannländerna eller inom landet. Demokratiaktivisterna har gått under jorden eller befinner sig utomlands. Det finns inte längre några "goda" sidor i kriget. För omvärlden handlar det mest om att minimera skadeverkningarna på regionen i stort och undvika ett storkrig mellan Iran och Saudiarabien, två av de regionala stormakter som slåss via ombud i Syrien.
Ointresse ingripa
Västvärldens intresse av att på något sätt ingripa militärt är obefintligt efter USA:s bombkrig mot IS som knäckte deras "kalifat". USA och EU är nöjda så länge bomberna och kanonerna har tystnat och IS inte växer sig starka igen.
Bashar al-Assads intresse av att ingå en fredsuppgörelse utan att få alla sina krav uppfyllda är också minimalt. Han har ju i praktiken vunnit kriget även om han varit tvungen att åtminstone tillfälligt ge bort en del av nordöstra Syrien till kurderna och en del av nordväst till Turkiet som skapat sig en buffertzon där mot kurderna.
FN är bakbundet eftersom Ryssland kan lägga in sitt veto mot varje fredsplan som Putin ogillar.
Men utan en riktigt fred så kan det inte ske en återuppbyggnad av det svårt sargade landet. Det är svårt för många syrier som flytt till Libanon, Jordanien eller till Europa att återvända med någon slags trygghet.
Även ekonomin befinner sig i ruiner. Många människor svälter. Också det en i längden ohållbar situation.
Risken är att striderna så småningom blossar upp igen när Assad känner att han kan återta förlorat territorium. Då hotar än en gång en internationalisering av konflikten. Nato-landet Turkiet kan hamna i krig med de ryska trupperna i Syrien. Vad händer då?
Första världskrigets "På västfronten intet nytt" kan i nutid bytas ut mot "I Syrien inget slut i sikte". Skillnaden är att kriget där pågått mer än dubbelt så länge.