Olustigt att det bara talas om manlig lust
Vem hjälper en ensam, kåt kvinna?
Svaret på den frågan är inte så givet som det kan tyckas. Låt oss se igenom skogen av uppräckta, ivriga händer.
Frågan blir aktuell igen, nu när det i dagarna avslöjades att kvinnor som lider av alzheimers får mindre hjälp än män i samma situation.
Tre timmar mindre hemhjälp i veckan, enligt den senaste nationella alzheimerstudien. Kvinnorna förväntas i högre utsträckning klara sig själva med hushållsbestyr.
Deprimerande, men inte förvånande. Mönstret finns ju överallt och exemplen är oändliga.
Det värsta av dem är nog ändå diskussionen om hjälp med sexuell tillfredställelse för ensamma, på olika sätt funktionshindrade män. En debatt som blossar upp med jämna mellanrum.
I Holland bland annat, där ”sexuella samariter” väckt diskussion. Värma mat, byta kläder och så fixa en avrunkning eller två. Med kommunen som ska stå för kostnaderna.
Diskussionen om vad som är en vårdares arbetsuppgifter och vad samhället bör betala för, det är en sak, den tar jag inte här och nu.
Vi vet alla hur smärtsam ensamhet kan vara, hur själ och kropp kan skrika efter beröring och tillfredställelse.
Låt mig också, för att förekomma de personer som läser kolumner som fan läser bibeln, understryka att jag verkligen inte har något emot kåta män.
Det jag vänder mig mot är att, precis som med de alzheimersjuka kvinnorna, det alltid är mäns behov som sätts främst och diskuteras.
Jag såg ingen manlig vårdare som tillfredsställde ensamma funktionshindrade kvinnor i ett tv-inslag om ”sex-samariterna”.
Hela tiden handlar det om mannens lust.
Definierad som en okuvlig naturlag, satt på piedestal i film och konst, något som måste tillfredsställas, annars går det illa.
De ensamma kvinnorna som längtar då?
Vem ser dem, vem hjälper dem?
Självklart ska sjuka kvinnor år 2013 ha samma rätt till hjälp med disk och matlagning som män.
Om man ska ha rätt till sexuell hjälp, det är en annan fråga.
Men diskussionen, den ska handla om båda könen.