Världens elände tar för stor plats
Hur ska man sammanfatta det 2018 som vi nu lägger till handlingarna? Årskrönikorna talar om regeringskaos, skogsbränder, gängkrig, terror, krig, Trump, Trump och Trump. ”Eländes elände över allt”, som kvinnan på gatan en gång sammanfattade världsläget i ett radioprogram.
Men det var några andra viktiga saker som du nog aldrig såg i krigsrubriker och flashnotiser.
Globalt minskade barnadödligheten till den lägsta nivån någonsin, en halvering på 30 år, och medellivslängden ökade till över 72 år – mer än 12 år längre än när jag föddes. Analfabetismen minskade ytterligare och globalt går det nu 99,7 flickor i skolan på 100 pojkar, mer jämlikt än någonsin. Antalet extremt fattiga minskade med ungefär 127 000 personer – varje dag.
Forskare hittade vad som kan visa sig vara den första fungerande behandlingen för Alzheimers och vi gör allt större framsteg i kampen mot cancer. Den globala självmordsfrekvensen minskade igen, och är nu 38 procent av vad den var 1994.
Det här hör också till historien om vår värld, men vi hör inte så mycket om det, för det är inte lika dramatiskt, och du som mediekonsument sprider inte sådana nyheter lika ofta som du sprider eländes elände. Du skapar din värld när du klickar dig igenom den.
Vissa av de där verkliga eländeshistorierna blev inte heller så katastrofala som vi trodde när vi stod mitt i dem. Sverige har klarat sig rätt hyfsat utan regering, och det främsta resultatet är att våra politiker inte har kunnat hitta på så mycket dumt som de velat. Skogsbränderna är en allvarlig varningssignal, men enligt Nasa har den globala skogsarealen som brinner minskat med en fjärdedel sedan 1998.
Syrien är i ruiner, men som Anders Bolling visade i Dagens Nyheter häromdagen har antalet dödsfall på grund av militära konflikter mer än halverats på fyra år. Årets Global Terrorism Index visar att dödade på grund av terrorism minskade med 27 procent på ett år, och med nästan med hälften sedan 2014.
Men vad gör det om vi fokuserar lite för mycket på problemen? undrar många. Det kanske hjälper oss att lösa dem? Jag tror att risken är att det blir precis tvärtom.
Medieforskaren Jodie Jackson har visat att nyheter om lösningar och innovationer ger oss känslan att vi kan göra något konstruktivt, att man vill ”kavla upp ärmarna och göra något åt saker och ting”, som en av hennes försökspersoner uttryckte det. Ett nyhetsbombardemang av elände, som inte ger kontext eller uppföljning utan bara hoppar vidare till nästa katastrof, skapade tvärtom oro och hopplöshet. Vi blir rädda för varandra. Och mer benägna att ty oss till politiker som Trump, som lovar att skydda oss från en helvetisk värld.
I sin nya bok ”Hela Sverige hånglar” har Klas Hallberg ett kapitel som fick mig att haja till, ”Ska det bli världskrig, pappa?”, där han frågar oss vilken berättelse om framtiden vi för vidare till våra barn. Skapar vi hopp eller förtvivlan?
Jag tänkte på den frågan när jag såg ett avsnitt av den brittiska tv-serien ”The secret life of six-year olds”. Barnen skulle leka tv-nyheter. Och när de gjorde det berättade de inget om nya mediciner eller fattigdomsminskning. De talade i stället om terror, knivattacker och bomber i Kina. De inledde låtsasrapporteringen med en tung suck, och de sorgsna orden: ”More doom and gloom”.
Bästa böckerna 2018
- Jens Liljestrand: ”Mannen i skogen”, Steven Pinker: ”Upplysning nu!”, Fredrik Segerfeldt: ”Den svarte mannens börda”.
Bästa musiken 2018
- Henrik de la Cour: ”Gimme Daggers”, Egoprisme: ”Among Noise”, Rome: ”Hall of Thatch”.