Jag vill hellre ha en frisör som levt livet
Publicerad 2011-12-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En frisörsalong några dagar före jul.
Glögg och damtidningar framför mig, tända ljus, alla stolar upptagna, många vill bli julfina.
Mjuka händer i mitt hår.
Runt omkring surret av intensiva, intima samtal.
Hos frisören kommer man varandra nära.
Därför handlar så mycket om förtroende, inte bara kring frisyren utan kanske ännu mer om det som sägs medan det klipps, färgas och fönas.
Min förra frisör var en ung tjej: duktig, framåt, gullig, ambitiös.
Så kom jag av en slump i kontakt med den frisör jag gick hos som riktigt ung och ny i Stockholm men tappat kontakten med under alla år av utlandsjobb.
Nu är hon 46, jag 39.
Femton år hade gått sedan vi sågs; år av barn, kärlekar, vänskap, uppbrott, svek, upplevelser, besvikelser, glädje, sorg och smärta.
Och mest av allt en himla massa vardag med vaknätter, febriga barn, fulla diskbaljor och tvättbackar – och skratt vid spagettimiddagar åt något obetalbart barnacitat.
Vi tittade på varandra, hon och jag, och såg att livet ristat sina skrattrynkor och sorgfåror här och var på utsidan.
Och – desto bättre – ännu mer på insidan.
Jag bokade en tid hos henne och det kändes som att komma hem.
Med min unga frisör kunde jag prata men det var bara ord.
För att en 25-åring möjligen kan inse intellektuellt att hon kommer att lämna och bli lämnad, göra förluster, svika och bli sviken, åldras och gråna.
Men i sitt hjärta tror hon att ”så där kommer det inte att bli för mig”.
Det är vackert så, man ska inte trampa på oskuldens rosor.
Men jag vill hellre ha en frisör som vet att ibland är julen något att ta sig igenom snarare än att fira.
Min blick möter hennes i spegeln, två kvinnor mitt i livet, lite mer kantstötta, men så mycket starkare.
Och vi säger till varandra, utan att behöva klä det i ord:
”Vart tog de där femton åren vägen?”
Vi vet också svaret: det var livet självt, de där dagarna, veckorna och åren.
Utan att vi verkligen förstod det.
Men här är vi nu och hon klipper lite mer lugg på mig, för att dölja de djupnande linjerna i min panna.
Det blir fint.