Trumpväljaren Ali gav mig en rejäl reality check
Washington, USA. Det plingade till i min mobiltelefon efter ett helt surrealistiskt dygn.
Margot Clarke, demokraten jag intervjuade i republikanska Texas, behövde skriva av sig:
”Jag kan inte förstå vad som hände igår. Jag mår illa, jag är så rädd för mitt lands framtid”.
Vi träffades på ett litet kampanjkontor för Hillary Clinton i den demokratiska fristaden Austin i för övrigt djupt republikanska Texas. Hon hade kampanjat för Hillary Clinton sedan början av året, och var så hoppfull, sista veckan inför valet, på att få sin första madam president.
Nu skrev hon:
”För att sluta tänka på allt det här gick jag och såg den svenska filmen ”En man som heter Ove”. Jag kom att tänka på dig: Jag undrar vad du tänker om oss amerikaner nu.”
Ja, vad tänker jag.
Jag fick en rejäl reality check när jag dagen efter valet gick ut från hotellet där jag bodde, där Trump hållit sitt valtal under natten och glada väljare vrålade åt mig när jag återvände med på Hillary Clinton-vakans ackreditering runt halsen. Jag och fotograf Andreas Bardell satte oss i en taxi till närmaste muslimska församling, relativt säkra på att vi skulle träffa en och annan besviken väljare, kanske fler än vanligt som kommit för att be för USA:s framtid.
Det är möjligt att även sådana fanns.
Men det var inte de vi mötte.
Det första som hände var att jag och taxiföraren började prata arabiska. Jag försöker träna min arabiska så ofta jag bara kan, något just taxiförare i USA brukar uppskatta extra mycket. Andreas trodde att jag och föraren tjafsade, men när jag lyssnar på inspelningen hör jag att det är chockad jag låter.
Taxiföraren Ali hade röstat på Trump. Han tyckte att Clinton var en svag kvinna. Att kvinnor inte kan vara presidenter. Han upprepade antisemitiska myter, menade att Demokraterna och USA styrs i förlängningen av judar. Med Trump skulle något nytt komma, ansåg han.
Chockad och förvånad steg jag ut ur taxin, mumlade något till Andreas att ”jag förklarar senare”, och sedan tog det högst tio minuter innan nästa troende muslim, 45-årige Ridial Sarr, berättade för mig att han hade röstat på Donald Trump om han varit amerikansk medborgare. Trots att Trump pratat nedvärderande om muslimer och invandrare, och att han tillhör båda kategorierna.
Om jag trodde att de två männen var undantagen som bekräftade regeln blev jag återigen motbevisad när jag läste förra Wall Street Journaljournalisten Asra Q. Nomanis opinionstext om varför hon röstat på Donald Trump.
”Jag - en 51-årig muslim, en invandrad färgad kvinna - är en av de tysta väljarna som är för Donald Trump. Och jag är varken en bigott, rasist, chauvinist eller vit makt-anhängare, som Trumpväljare kallats.”
På tv-kanalen MSNBC lade kommentatorn och programledaren Tavis Smiley i går fram en uppriktig analys om varför han trodde att afro-amerikaner svikit Hillary Clinton, när Demokraterna i decennier setts som de svartas parti.
Hillary Clintons tid som första dam, när hon använde uttrycket ”super-rovdjur” om kriminella afro-amerikaner spelade in. Att hon var en etablissemangskandidat i en tid då USA ville ha förändring och ett slut på det låsta läget i Washington spelade in. Att Barack Obama ägnade slutet av kampanjperioden att näst intill läxa upp svarta om att de absolut måste gå och rösta, annars skulle det vara en förolämpning mot Obama själv, funkade motsatt och skapade irritation, var Smileys teori.
Jag svarade Margot Clarke:
"Jag måste säga att jag fortfarande smälter vad som har hänt. Det som överraskat mig mest är alla ur den så kallade tysta majoriteten som träder fram nu. Det såg jag inte komma, ska jag ärligt säga. USA känns väldigt polariserat just nu. Det är aldrig bra."
Hon svarade tillbaka:
"Jag är så orolig just nu. Jag vet ärligt talat inte hur min framtid kommer att se ut. Jag vet att jag borde stanna i det här landet och kämpa för det jag tycker är rätt, men jag vet inte om jag kommer att orka. Jag är orolig och ledsen. Jag kan inte säga hans namn tillsammans med "president".
Jag svarade tillbaka och skrev att jag gärna hade stannat kvar i landet och pratat mer med alla de tysta väljare som träder fram, och de som är besvikna. Jag har åkt från öst till väst i över sex veckor och trott mig börja förstå hur olika människor i det här landet tycker och tänker.
Nu när jag ska åka hem känner jag nästan att jag vill göra en helt ny, likadan resa. Jag som trodde att jag fått fördomar prövade undrar hur mycket jag säkerligen missat, eller kanske missförstått, läget i opinionen.
Vi avslutade med att Margot Clarke gav mig sitt godkännande att citera vår konversation.
Hon ville gärna lägga till följande:
"Är också så ledsen över att Leonard Cohen har dött. En av de bästa, mest poetiska musikaliska rösterna någonsin. Hans senaste album, som släpptes förra veckan, heter 'You want it darker'. Det känns så profetiskt nu.”
Elektorsrösterna är nyckeln – vi förklarar USA:s valsystem