Kulturtanten på toppen bryter mot förväntningarna
Gudrun Sjödén skapade inte kulturtanten, men hon klädde henne.
De färgglada dräkterna har, för att underdriva, blivit en uniform för de kvinnor som bär kulturen. De som fortfarande läser böcker, de som går på teater, de som strosar runt på kulturmässor i sina prickiga tunikor.
Av samma anledningar har den sjödénska stilen blivit synonym med allt som den svenska alternativhögern hatar. ”Batikhäxor” brukar kvinnorna kallas, då de placeras i ett åsiktspaket som grundar sig i vurm för kvinnokamp, mångkultur och rosaröda fanor.
Halvgott så. Om det inte vore för den gångna helgens personporträtt av Gudrun Sjödén i Svenska Dagbladet. För Kulturtanten på täppan visar sig inte alls vara vänster, troligen inte ens feminist.
Hennes företag har inga kollektivavtal och hon har alltid röstat höger. Reportern poängterar det faktum att klichébilden av den vänstersinnade kulturtanten krockar med Sjödéns egen ideologiska övertygelse.
– Egentligen inte, säger Sjödén. Tittar man på de som är mina kunder vet jag inte heller om man kan säga att de är vänsterpolitiska.
Kvinnofrågan? Den är ett återkommande tema i intervjun. Kvinnor med låg lön får skylla sig själva, tycker Gudrun Sjödén. Hon menar att de har valt något annat än att satsa på sitt yrke.
– Att gå hem klockan fyra är väl ganska skönt?
Kritiken kom: kulturtanter landet runt uttryckte sin besvikelse och många lovade att slänga sina tunikor, eller åtminstone inte köpa nya.
Så fungerar marknadsekonomin: du gynnar det du vill och du har samma rätt att avstå.
Men marknadsekonomin fungerar också så som Gudrun Sjödén förklarade i ”Söndagsintervjun” i P1 för ett år sedan:
– De som lyckas i affärer måste vara intresserade av att göra affärer.
Hur många koncernchefer med hundratals medarbetare och en omsättning på närmare en miljard kronor är inte borgare och icke-feminister?
Ilskan mot Gudrun Sjödén handlar snarare om förväntningar. En kulturtant, allra minst den översta, får inte tycka så.
Då spelar det ingen roll att hon har fler kvinnor än män i bolagsstyrelsen – unikt för en koncern av den storleken – och har medarbetare som till 93 procent är kvinnor. Då spelar det ingen roll att Gudrun Sjödén själv är en kvinna som på egen hand har byggt upp landets näst största klädföretag efter Hennes & Mauritz.
Då spelar det ingen roll att hon bryter mot alla de normer som omgärdar en kvinna född i början av 1940-talet och uppväxt på landsbygden.
Motfrågan är ändå given: skulle inte en framgångsrik man få samma kritik om han svarade så i en intervju?
Självfallet. Men han skulle heller aldrig få frågan.
H&M och feminismen. Likt många andra klädföretag har H&M och H&M-ägda Monki surfat på den feministiska vågen. En utomstående ser knappt skillnad på somliga plagg och ett valplakat från Feministiskt initiativ.
Samtidigt tillverkas kläderna av kvinnor i tredje världen, med en lön på högst några kronor i timmen. H&M har dessvärre aldrig svarat på hur feministiskt det är.