Trump får sluta först när han begår brott
Den här dagen för exakt 45 år sedan satt jag i utsiktsvagnen på California Zephyr, tåget över Klippiga bergen, och skrev en nyhetsartikel om dagens bisarra händelse.
Någon kväll tidigare hade jag tillbragt i den oansenliga orten Council Bluff i den plattaste av präriens alla stater, på gränsen mellan Iowa och Nebraska.
I Council Bluffs konferenshall Omaha Civic Auditorium hade sittande världsmästaren i professionell tungviktsboxning, ”Smokin’” Joe Frazier, i ringen inför 10 000 åskådare tagit sig an en charmerande men talanglös 29-årig lokal förmåga, den okände men levnadsglade Ronald Stander med fighternamnet The Council Bluff’s Butcher.
Hur denna mismatch kommit till stånd minns jag inte. Men dess slut var ingen överraskning: Slaktaren styckades av Frazier. När det efter fjärde ronden behövdes 17 stygn för att lappa ihop Standers ansikte bröt domaren matchen. Frazier behöll VM-titeln.
Under tågresan västerut någon dag senare snappade jag på radion upp vad som kanske skulle bli en tvåspaltare på Aftonbladets utrikessida. Observera termen ”snappa upp”. För 45 år sedan fanns inget internet och inget Google. Jag lyssnade, som jag minns det, på en medhavd reseradio. Jag skrev med kulspetspenna i ett kollegieblock. Jag gick av i staden Ogden, Utah, för att på telefon hem till tidningen diktera min historia.
Och tåget drogs – självklart – av ett ånglokomotiv.
På den datorfria tiden var ånga större än algoritmer.
Historien var kryptisk. En kvinna hade ringt till medier och upprört talat om att det pågick ”smutsiga saker” inom Vita huset. Hon hade verkat vara något på örat.
Kvinnan var Marta Mitchell, den då 55-åriga hustrun till president Nixons justitieminister John Mitchell, presidentens närmast förtrogne och ansvarig för den återvalskampanj som var uppe i högvarv.
Med bättre vibbar skulle vi förstått att detta var ouvertyren till Watergate-skandalen.
Inbrottet i motståndarsidans, demokraternas, högkvarter skedde tre veckor senare, den 17 juni 1972.
Här kommer poängen i det jag vill säga: Tro inte att processen att avsätta presidenter är något man som en kanin plockar upp ur hatten. Det är en lång process.
Den som önskar Donald Trump ut ur Vita huset måste visa tålamod. Det räcker inte att Trump är en lögnaktig skrytmåns och demagog, en obildad narcissist utan förmåga till koncentration och den sämst förberedde av alla kandidater till det amerikanska presidentämbetet och därför livsfarlig för oss alla.
Det måste finnas ett brott. Det gör det inte.
Ännu.
Det som fällde Richard Nixon var att han på de famösa bandinspelningarna en knapp vecka efter Watergateinbrottet, den 23 juni 1972, med sin närmaste råd-givare hörs diskutera hur händelsen skulle mörkläggas.
Därmed fanns en smoking gun!
Inte förrän två år senare, 30 augusti 1974, lämnades banden över till åklagaren. Nixon var rökt. Han stod inför risken av riksrätt. Han förekom processen och avgick den 9 augusti.
Ja, det pågick smutsiga saker i Vita huset, som Martha Mitchell hade sagt. Men smutsen behövde 783 dygn för att tvättas.
Trump har nu suttit 127 dagar. Blir det samma fart i utredningarna som på Nixons tid drivs han inte ut förrän i november 2019.
Om ett brott konstateras – till exempel olagliga förbindelser med Ryssland (representanthusets majoritetsledare ska ha sagt att han tror att Trump fått betalt av president Putin) eller en obstruktion mot en FBI-utredning – kan dock processen den här gången gå fortare.
Skälet är att fler nu gräver i Trumpskandalerna än i Watergate för 45 år sedan. Då sågs inbrottet som så marginellt att bara två gröna reportrar, Washington Posts senare heroiserade Woodward & Bernstein, bit för bit grävde fram sanningen.
New York Times gäspade. Wall Street Journal hade bara börstabeller. Nyhets-tv, typ det skickliga CNN, hade ännu inte sett dagens ljus. Nu gräver gammelmedier dag och natt (sociala medier är frånåkta) och Vita huset är fyllt av visselblåsare.
Ånglokens tid är förbi.
Men det kan gå saktare och det kan bli fullständigt stopp.
Skälet är att Trump efter fria och hederliga val är en legitim president och det ska inte räcka med att han uppför sig knäppt för att rastlösa politiska mot-ståndare simsalabim ska sparka honom.
När republikanen Nixon sparkades
hade demokraterna majoritet i kongressens båda kammare. Om republikanen Trump ska sparkas har republikanerna majoritet i båda kamrarna. Partitrohet kan vara tjockare är blod.
Republikanerna kan ändra sig. Börsen går ner. Kongressledamöterna möter oroliga väljare när de i veckosluten i sina valdistrikt möter dem på golfbanan och i kyrkan; de riskerar att inte få nytt förtroende i nästa års mellanårsval. Ingen president i historien har under sitt första ämbetsår varit lika misstrodd som Trump.
Och som George Orwell skrev:
”Ett folk som väljer korrupta politiker är inte offer. De är medbrottslingar.”
