Ulf Kristersson har blivit väskbärare åt Ultima Thule
Klimatminister Romina Pourmokhtari sa i torsdags i Aktuellt att Sverige är ett föredöme. Vi har visat att vi kan ha kraftig tillväxt samtidigt som vi minskat utsläppen av koldioxid. Så har det varit sedan 1990. Alla ser upp till oss.
Vad ska vi då kalla regeringen som Pourmokhtari ingår i när ekonomin krymper samtidigt som regeringen låter utsläppen öka dramatiskt?
Sveriges sämsta i modern tid? Sverige - en varning för världen?
Ulf Kristersson sålde sin själ till Jimmie Åkesson för att få hans stöd och nu har Åkesson, som skulle garantera att regeringen satt säkert, blivit den verkliga ledaren för oppositionen – både mot regeringen som han har skrivit avtal med och mot Socialdemokraterna.
Ulf Kristersson är som en orkesterledare, låt oss säga för Lasse Stefanz, vilken tycker att han är smart som engagerar den ”patriotiska vikingarockgruppen” Ultima Thule som roadies. Några månader in i turnén upptäcker han att trunkbärarna blivit huvudattraktion och tagit över showen.
Men vad kan man förvänta sig av en regering vars utrikesminister glömmer passet när han ska resa till ett historiskt möte med sina EU-kolleger i Kiev under brinnande krig?
Billström krumbuktade på sitt välklädda vis och viftade bort nesan med att mötet ändå inte var så viktigt. Tjänstemännen (som inte glömde sina pass) skötte allt det praktiska. Så det gjorde inget att han fick vända vid gränsen.
Sveriges utrikesminister hoppas att väljarna inte begriper att poängen med toppmötet är att träffa kolleger, knyta kontakter och driva svenska frågor i korridorer och över kaffekoppar. Samt att visa upp sig i det brinnande Kiev.
Det finns en grym logik i att utrikesministern glömmer passet när hans chef statsministern förvandlats till väskbärare åt Ultima Thule.
Rimligen vaknar Ulf Kristersson flera gånger varje natt och grubblar över sin ställning. I hela sitt liv har han strävat till Rosenbad, till den yttersta makten. När han trädde in genom portarna förvandlades makten till aska.
Vad tänker en statsminister när han ligger på rygg och stirrar ut i mörkret?
Jag borde inte ha rullat som en kelsjuk valp framför Erdogan.
Jag borde ha övat mer så jag inte stakade mig när jag sa Türkiye i stället för Turkey. Erdogan är ju förskräckligt känslig.
Jag borde ha varit tuffare mot Jimmie.
Måste jag gå upp i morgon.
Jag borde, jag borde...
Om Kristersson orkade titta på debatten i Agenda i söndags kväll kunde han se sin klimatminister än en gång säga att Sverige är ett internationellt föredöme – kan våra politiker aldrig sluta med den trötta, meningslösa frasen? – men än viktigare:
Han kunde höra förklaringen till sin egen olycka.
Sverigedemokraternas Martin Kinnunen och Romina Pourmokhtari sa att det är rätt att öka utsläppen av koldioxid eftersom väljarna vill ha billigare bensin. Den liberala klimatministern upprepade Sverigedemokraternas talepunkt, en talepunkt som gör det till en dygd att guppa på verklig eller inbillad opinion.
Om Ulf Kristerssons och Romina Pourmokhtaris tänkande fått styra Sverige skulle vi ha barn som trängdes på skolornas rökrutor, krogarna skulle vara stinkande rökrum, barnaga skulle vara tillåtet, pappaledighet hade ingen hört talas om, bilarna skulle sakna bilbälte och vi skulle fortfarande köra på vänster sida. Och så vidare – för reformerna som förändrade dessa områden var allmänheten antingen emot eller ytterst skeptisk till.
Det finns ledare och det finns följare.
Den som följer bestämmer definitionsmässigt inte vägen och får nöja sig med att peka bakåt. Se så bra det gick! Hur världen beundrade oss!
Förut.