Klimatmöte mellan hopp och förtvivlan
När FN larmar om att världen är på väg mot katastrofala minst 2,5 graders uppvärmning känns domedagen nära.
Kort därpå hör jag om en fabrik i Sverige som ska tillverka fartygsbränsle av infångad koldioxid och humöret vänder uppåt.
Att följa klimatfrågan är en ständig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan.
Inför det stora klimattoppmötet COP28 i Dubai har larmrapporterna duggat tätt. Det brukar de göra inför varje stort klimatmöte för att påminna deltagarna att det är dags att sluta snacka och börja agera.
FN:s klimatsekretariat har sammanställt klimatplanerna från de drygt 190 länder som skrev under Parisavtalet 2015. Resultatet är att världen i så fall kommer att nå 2,5-2,9 graders uppvärmning till sekelskiftet, jämfört med förindustriell tid.
På klimatmötet i Paris enades länderna om ambitionen att försöka hålla uppvärmningen på 1,5 grader men definitivt under två.
Nu visar det sig att inte ens om alla länder uppnår sina klimatmål är vi i närheten av 1,5 gradersmålet. 2,5 till 3 grader innebär en kraftig ökning av extremväder och att vi förmodligen passerar några av de tipping points som gör klimatförändringarna oåterkalleliga.
Länderna måste med andra ord kraftigt öka sina ambitioner om det ska kunna undvikas. Detta i en tid då alltfler nationer, inklusive Sverige och Storbritannien har dragit ner på sina mål i närtid därför att politikerna fruktar att hushållen annars ska sparka bakut och rösta bort dem från makten.
Man vill genomföra förändringarna i en takt så att medborgarna accepterar dem. Bara det att vetenskapen i andra änden säger att nu brinner det i knutarna. Vi har inte tid att vänta.
I en redan på många sätt mörk tid i världen leder sådana rapporter till att man känner hopplöshet och förtvivlan. Hur ska det gå för mänskligheten?
Någon dag senare hör jag i Sveriges Radio att Litauen helt lyckats dumpa den ryska fossilgasen och om tre år blir helt självförsörjande på el från förnybara energikällor. Man har köpt in så stora batterier att vind- och solenergi ska kunna lagras på ett sätt som garanterar landets energisäkerhet.
Ytterligare någon dag senare kommer nyheten att Bill Gates tänker investera i en fabrik i Örnsköldsvik där man ska tillverka biobränsle för bland annat fartyg. Fartygsektorn står i dag för lika stora utsläpp som flyget men är i det närmaste helt oreglerad trots sina supersmutsiga bränslen. Biobränslet ska tillverkas genom att man omvandlar koldioxid infångad från kraftvärmeverk till e-metanol.
Hjärtat tar ett glädjeskutt. Det låter ju fantastiskt. Kanske finns det hopp trots allt.
Med tanke på att världen startade arbetet med att få ner utsläppen alldeles för sent känns det som tekniska innovationer är det enda som kan ge oss en chans att hinna ikapp. Vi har inte mer än kanske 15-25 år på oss.
Massor av saker är på gång men hinner tillräckligt mycket ske innan det bär käpprätt åt helsike?
Det räcker inte med teknisk utveckling. Vi måste samtidigt fasa ut de fossila bränslena. 2023 kommer utsläppen att öka med 1,1 procent trots all ny förnyelsebar energi som tas i bruk.
Fortfarande återstår att se om länderna på mötet i Dubai lyckas ställa sig bakom en deklaration om att fasa ut olja, fossilgas och kol.
Lätt blir det inte med tanke på att mötet hålls i en olje- och gasrik Gulfstat och leds av chefen för Förenade Arabemiratens största oljebolag.
Ett av många länder som bygger sitt välstånd på fossila bränslen. Ska man såga av den gren man själv sitter på för att rädda världen?
Tänk om dessa stater såg det som en möjlighet istället för ett problem. Många av de oljeproducerande länderna har väldigt bra förutsättningar för att bli storproducenter av sol- och vindkraft. De gör jättevinster på dagens fossila bränslen som de skulle kunna investera i förnybara energikällor istället för att köpa fotbollsklubbar i Europa eller locka världens golfare till sina sandökningar med groteska prispengar.
Numera är det få som inte insett att världens står införa enorma klimatutmaningar. Nu handlar det mer om hur omställningen ska kunna ske på ett ordnat sätt.
Tillräckligt snabbt för att inte släppa lös de värsta scenarierna när det gäller havsnivåhöjningar men ändå inte snabbare än de fossilfria alternativen kan vara på plats.
I Dubai har en rad länder, däribland Sverige, enats om att tredubbla kärnkraften. Problemet är att nya kärnkraftverk tar tio år att bygga. Den havsbaserade vindkraften tar nästan lika lång tid. Det är bara landbaserad vindkraft och solenergi som går snabbare.
Men då krävs också en ny generation batterier som kan lagra stora mängder energi under längre tid för att ge stabilitet i el-systemet.
Berg- och dalbanefärden fortsätter ett bra tag till.