Våldet gör mig till en sämre människa
Förr upprördes vi – nu blir vi bästa fall arga
När polishelikoptern hovrar över taket tror jag inte att en pistolman gömmer sig i trädgården.
Jag blir förbannad. För att en okänd kriminell jävel än en gång stör min nattsömn.
Det är så våldet fungerar. Det gör oss till sämre människor.
Se där en bekännelse som heter duga. Och som jag skäms över.
Vad det handlar om är den ökande kriminella våldsspiralen. 2022 slogs ett nytt dystert rekord över dödliga, gängrelaterade dödsskjutningar i Sverige. 63 personers liv avslutades på det sättet.
Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå, som publicerades i maj förra året, har det dödliga skjutvapenvåldet ökat i Sverige sedan 2000. Medan det minskat i 21 andra undersökta länder i Europa under samma tid. Särskilt kraftig är ökningen från 2013 och framåt.
När det dödliga gängrelaterade våldet hamnade på var mans läppar var vi alla bestörta. Upprörda. Medkännande.
En bild på en avspärrad parkeringsplats med blodpöl, eller ska vi säga blodhav, väckte engagemang. Vi tyckte synd om den 18-åriga killen som dog alldeles för tidigt. Vi led med hans föräldrar som mist sin son på ett sätt som de sannolikt aldrig kunnat föreställa sig. Vi ängslades kanske till och med för vår egen säkerhet. Tänk om jag kommit i vägen för de dödliga kulorna?
Jag skulle säga att situationen är helt annorlunda i dag. För att vi ska känna empati krävs att det dödliga våldet är något utöver det vanliga. Inte en ung kriminell kille till som dör för att hans gäng är i luven på ett annat. Det är, ursäkta uttrycket, vardagsmat. Det händer i genomsnitt oftare än en gång i veckan.
Sedan juldagen har Stockholmsområdet skakats av en ny våldsvåg. Om jag räknat rätt ser facit hittills ut ungefär så här:
- Två mördade.
- Två skottskadade.
- Sex attacker mot flerfamiljshus i en rad förorter med explosiva material. I åtminstone fyra fall kan personer med kopplingar till kriminalitet på olika sätt knytas i fastigheterna.
- Två beskjutningar av portar i ännu en förort.
En normal människa skulle dra följande slutsatser av det som hänt.
Den skulle bli rädd. Personer som bevisligen inte skyr några som helst medel är till och med beredda att placera bomber i fastigheter där en fiende bor. Utan minsta tanke på alla de andra som bor där. Som de inte vet vad de heter eller hur de ser ut. Oskyldiga, brukar vi kalla dem.
Man skulle känna medkänsla med brottsoffren. Kanske inte med själva gängmedlemmarna. Men med dem som drabbas ändå. Som dem som bor där det placeras bomber i porten. Deras släkt och vänner.
Jag är tyvärr förbi det stadiet. Jag blir förbannad. De grova brottslingarna stör mig i mitt dagliga liv. De skiter i mig och då skiter jag i dem.
Jag bor i närheten av två av explosionerna på listan ovan. Förra veckan vaknade jag 01.19 av att en helikopter hovrade ovanför mitt tak. De låter ganska mycket i det läget. Det går inte att sova.
Blev jag rädd och undrade om jag hade en pistolman i trädgården? Nej, jag blev förbannad. För att en okänd, kriminell jävel utan vett i knoppen såg till att störa min nattsömn.
Andra ser till att jag, och tusentals andra, måste gå omvägar om knarkförsäljarna. Att det i min närhet ALLTID, i alla fall väldigt ofta, kryllar av polisbilar för att området är utsatt för en specialinsats. Jag ifrågasätter inte det, det verkar finnas tusen skäl i världen till att det är så. Men i en bättre värld kunde pengarna läggas på annat och vår ilska riktas åt ett annat håll.
Det är så våldet fungerar. Det gör oss till sämre människor. Sådana som tänker på oss själva och struntar i andra.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.