Det finns inte längre några bonnhålor i Sverige
Häromdagen passerade jag Hofors där jag levde lyckligt för länge sedan.
Jag bodde på övervåningen i en villa som ägdes av ett älskvärt par som festade på surströmming en gång om året.
När jag gick mellan den gula villan och Gefle Dagblads lokalredaktion som också låg i en gul villa passerade jag en tom lokal som hade varit bryggeri en gång.
I början av 1980-talet var det en exotisk tanke, att ett litet samhälle som Hofors hade haft ett bryggeri. På 1980-talet bryggdes all öl av statliga Pripps fast Spendrups skulle snart göra en inbrytning på marknaden. Spendrups kallade sig ”det privata alternativet”.
Jag tänkte på det när jag körde igenom Hofors på en väg som såg ut ungefär som då, för 40 år sedan. Jag kom från Falun där jag hade stannat och ätit en perfekt räkmacka till lunch och eftersom det var lördag unnade jag mig en budapestare till efterrätt och en kopp cortado därtill. Budapestaren är bakelsernas bakelse och i Falun var den precis som den ska vara med rejäla mandarinklyftor som förhöjer sötman och samtidigt skänker fräschör.
Budapestaren kommer inte från Budapest utan från Vetlanda och skapades av en konditor vid namn Strid.
Kaffet i Falun var också bra. Mer än bra.
När jag tänkte på kaffet i Falun tänkte jag på kaffet Pia och jag drack i Lycksele den 17 augusti. Vi var på väg till Arjeplog och stannade bara för att ta en kopp och på Storgatan såg vi en skylt som sa Budhas rosteri.
Budha är namnet på ägaren.
När jag sa att han hade ett fint kafé sa han att det inte var ett kafé utan ett rosteri. En lokal där man rostar kaffe är ett rosteri även om rosteriet även tjänar som kafé. En lokal där man serverar kaffe som någon annan rostat är ett kafé.
Pia ville ha cappucino med laktosfri mjölk men Budha använde inte den typen av mjölk eftersom den förstör smaken på kaffet, Pia fick en annan typ av mjölk som var bättre både för henne och kaffet.
När jag bad att få socker till min dubbla espresso sa Budha att han inte tillhandahåller sötningsmedel.
Man ska dricka kaffet ändå så jag gjorde det.
Budha sa att han har öppet året runt och om det är stängt beror det på att han befinner sig i Panama i affärer.
Budha härstammar från Indonesien och kom till Lycksele via en restaurang vid Treriksröset.
Kaffet var fantastiskt.
Det är också fantastiskt att man kan finna en så speciell servering i ett litet samhälle som Lycksele. Etablissemang som Budhas är sådana som entusiastiska New York-resenärer rapporterade om förr när de kom hem från stora världen.
I minsta håla hittar man i dag ett bra kafé. I minsta håla finner man öl som skapats av någon bryggare i området.
När vi dinerade i Sundsvall ett par dagar före Lycksele bad jag servitören att min dry martini skulle blandas med Hernö gin från Härnösand fem mil norrut.
När vi förra året bodde i Högbo norr om Sandviken tog jag en Mackmyra whisky efter maten. Mackmyra ligger två mil från Högbo brukshotell.
Med detta vill jag inte säga att jag super mig runt Sverige.
När jag bodde i Hofors på 80-talet och någon nämnde Högbo var det för att Jimi Hendrix spelade där den 8 september 1967. När han kom ut på scenen drog han upp ljudet till max när han passerade förstärkarna.
Det var sådant man tänkte på om man tänkte på Högbo medan man satt i Hofors där det en gång fanns ett bryggeri.
Nu finns där ett fint hotell och ett fritidsområde som jag antar lockar folk från hela Mellansverige, och på kvällen kan man äta förstklassig mat och dricka förnämlig lokal whisky.
Det jag vill säga är att det inte finns några hålor längre. Sverige är ett mycket bättre land, vidsyntare, läckrare, trivsammare.