Jag börjar tröttna på min tillvaro att inte ha en tro
Jag tror inte på någonting.
Jag saknar tro och jag har börjat tröttna på den tillvaron. Jag tror bara nästan på gluten och nickelallergi och IBS, och då har jag troligtvis minst en av dem.
Människans godhet tror jag på, men den är så given, den finns överallt.
Min förlorade tro på allting bottnar i en rad besvikelser. Jag försöker tro på något, gör ett försök, misslyckas och avfärdar alltings existens och skönhet. Jag lever i en parallell verklighet i vilken allting flyter och ingenting är övertygelse.
Nu tror jag inte på det här längre! ropar jag, arg och förbittrad och nu ska alla lyssna på mig för nu har jag lärt mig något. Ni vet, lite som de där som precis har skilt sig och slår fast att människan inte är skapad för monogami. Det har ju aldrig hänt att någon som är en del av ett par säger att tvåsamheten inte fungerar. Fundera en liten stund på hur rätt jag har i det.
Ska jag söka till ”Idol”, bli utkastad och sedan sluta tro på sång? Självcentreringen i det, att oj nu separerade jag, jag misslyckades med vad jag tog mig för och nu vill jag tala om för andra att de lever i en lögn.
Jag tänker på serierutan som satt på ett kylskåp under min barndom. Ett gäng pingviner betraktar sin pingvinkompis som flyger i en cirkel över deras huvuden. ”Vi har sagt till honom att det är omöjligt, men han lyssnar inte.”
I början av sommaren provade jag ett nytt sätt att vika bullar. Först skulle man kavla ut, stryka på fyllning, rulla ihop, dela. Så långt samma procedur som varje kanelbulle någonsin. Men sedan skulle den slöa sidan av en knivsegg tryckas mot paketet som sedan vänds och trycks till igen. Alla kommer tycka att jag är lite fantastisk, bullkonnässörer kommer vilja vara monogami med mig.
Men så stod jag inför fait accompli: en bullbit som bara såg ut som om någon klämt den i en dörr. Som om en väldigt mager kvinna satt sig naken på den.
Och jag tog det lugnt, för jag tror inte på att bli arg, längre, jag har inte hormoner så att det räcker.
Så jag satte mig kallsinnig framför ugnen och gräddade mina fittbullar. Men än en gång hade tron gått förlorad.
Igår såg jag ett klipp med en man som gjorde hål i en petflaska och stoppade in delar av en suckulent i hålen. Det ska vara vatten i botten och sedan ska flaskan stå soligt, och när två veckor har passerat ska rötter ha strålat ut mot mitten och då kan man sätta dem i jord.
Vad är en suckulent mer än ett vackert ord? Kanske de växter som är tjocka och mörkgröna, tänker jag. Så med tumnagel och pekfinger skiljer jag blad från planta med ett vått smärtsamt snitt av klorofyll. Jag är som vanligt klorofull av oförställd förväntan.
Det står en petflaska i ett fönster i mitt hus. Ni kanske tror att det bara är en flaska, men det är hela min förtröstan som står där.
Jag vägrar sluta hoppas.
