Så blev USA:s fångläger ett universitet för IS
I Washington såg man det som en lysande idé att liera sig med den ganska färske irakiske diktatorn Saddam Hussein i krig mot Iran.
Hur Saddam Hussein såg på denna politiska mesallians är inte gott att veta, USA var ärkefienden. Men en fiende med ett erbjudande som var svårt att säga nej till: satellitövervakning över alla iranska trupprörelser och kemiska massförstörelsevapen. En sådan militär förstärkning måtte ha styrkt Saddam Hussein i föreställningen att kriget skulle kunna vinnas på några veckor.
Vad han rimligtvis inte hade någon aning om var att Israel, i samförstånd med USA, skulle stödja Iran i kriget med vapen, reservdelar och militära rådgivare. Att USA och Israel därmed skulle komma att ligga i krig mot varandra är inte så underligt som det kan förefalla. Det var nämligen inte meningen att vare sig Irak eller Iran skulle vinna kriget, men helst båda förblöda.
Så blev det. När båda sidor var utmattade efter åtta års krig slutade det utan segrare. Irak hade förlorat 200 000 man i döda, Iran förmodligen tre gånger så många. Kriget blev för Iraks del början på ett fyrtioårigt helvete som skulle komma att krossa landet ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Och det skulle leda till efterkrigstidens mest omfattande och minst kritiserade, eller ens omdiskuterade, folkmord.
Men efter kriget mot Iran fick Saddam Hussein den briljanta idén att kompensera fiaskot med en snabb erövring av Kuwait, i tron att han fortfarande hade USA på sin sida. I värsta fall, fast det är omdiskuterat, fick han rent av grönt ljus från USA.
När Irak anföll Kuwait i augusti 1990, tio år efter anfallet mot Iran, betydde det den irakiska välfärdsstatens, arabvärldens enda, undergång. USA drev igenom såväl krigstillstånd som närmast totala sanktioner – i FN, som under åtta års krig mellan Irak och Iran knappast blandat sig i saken.
Själva kriget, ”Operation Desert Storm”, var över på 100 timmar. Därefter var den irakiska krigsmakten förintad. Men amerikanska och brittiska bombplan härjade i åratal fritt över Irak och förstörde all el- och vattenförsörjning och alla reningsverk. Därmed lamslogs hela det irakiska samhället. Omfattande sjukdomsepidemier och svält följde. Tanken var att på så vis övertyga den irakiska befolkningen om fördelarna med demokrati, dvs marknadsekonomi och utländskt ägande av landets tillgångar.
Denna ekonomiska och biologiska krigföring pågick i 13 år och orsakade bland annat 576 000 irakiska barns död. På frågan om sanktionspolitiken var värt det priset svarade USA:s FN-ambassadör Madeleine Albright ”ja, det var det värt”.
Men efter terrorattacken mot New York den 11 september 2001 tappade regimen George Bush II tålamodet. Det räckte inte med krig i Afghanistan och även om terroristerna den 11 september var saudier kunde man inte gärna gå i krig mot det allierade Saudiarabien. Men USA krävde hämnd.
2002 lanserade den amerikanska vicepresidenten Dick Cheney därför den bisarra hypotesen att det sönderslagna Irak hotade hela västvärlden med ”massförstörelsevapen”, varför man måste gå i krig ”för att avsluta jobbet”. Den här gången gick det inte att få FN med på vagnen. Men väl Storbritanniens Tony Blair, Danmark, Polen och den svenske folkpartiledaren Jan Björklund (Göran Persson sa dock nej till svensk krigsinsats).
Efter detta andra krig var Irak ockuperat och demokrati skulle därmed införas med dekret från den amerikanske ståthållaren Paul Brenner. Demokrati innebar att alla irakiska tillgångar, inklusive oljeindustrin, skulle privatiseras och erbjudas amerikanska företag. Men också att alla tjänstemän, lärare och officerare som tillhört maktpartiet Baath (450 000) skulle avskedas eller mördas, mestadels av särskilt upprättade dödsskvadroner enligt latinamerikansk förebild.
Till den amerikanska ockupationsmaktens påstådda förvåning hälsade den irakiska befolkningen inte dessa reformer med jubel. Inte ens när Saddam Hussein infångades och amerikanerna lät hänga honom. Tvärtom stärktes nu motståndsrörelsen. Amerikanska dödspatruller, reguljära styrkor eller privatarméer med legosoldater (146 000 man) fick jobba i skift för att få död på i genomsnitt 15 000 irakier per dygn.
Som ytterligare demokratiåtgärd upprättade US Army hemliga koncentrationsläger för misstänkta. Den största fånganläggningen Camp Bucca utanför Umm Qasr i södra Irak, höll som mest 26 000 ”misstänkta”, som antingen skulle ha visat islamistiska böjelser eller var sparkade irakiska arméofficerare. Camp Bucca blev således ett universitet för IS där de intagna själva skötte undervisningen. De amerikanska fångvaktarna förstod inte arabiska och hade inte en susning om vad som pågick. Så föddes nutidens mest ohyggliga och hämndgiriga terroriströrelse.
Detta är en fruktansvärd historia. Irakierna har fått betala den amerikanska krigföringen med ett utplånat land och mellan 4 och 5 miljoner döda. Till följd av USA:s och Storbritanniens kemiska krigföring har Irak än idag extremt hög barnadödlighet och cancerfrekvens. Donald Trump hävdade på sin tid att Irak dessutom borde betala USA:s krigskostnader som tack för hjälpen att installera demokrati.
Jag ska erkänna att pinsamt stora delar av denna nutidshistoria var okända för mig. Men grundlig upplysning finns att inhämta, bekvämt nog på svenska, nämligen i en av de mest olidligt upprörande böcker jag läst, ”Folkmordet i Irak” (Oktober Förlag) av frilansjournalisten Peo Österholm.
Om denna nyutgivna och klargörande bok har inte skrivits en rad i den bombliberala pressen. Något säger mig att det kommer att så förbli. Bombliberalerna var högljudda anhängare av folkmordet i Irak.
För övrigt anser jag att…
… ingen politisk ledare i Mellanösterns mångtusenåriga historia skadat sitt land lika mycket som Saddam Hussein.
… den idealistiska iver som en rad amerikanska presidenter och Tony Blair uppvisade för att införa demokrati i Irak knappast skulle ha uppstått om Iraks största exporttillgång fortfarande varit dadlar. Men 10% av världens olja gör skillnad.