Stressen och tristessen gör oss utbrända
Publicerad 2017-10-12
Jag såg ett inslag på nyheterna häromsistens. Det handlade om en ung kvinna som drabbats av utmattningsdepression. Temat för inslaget var att utmattningsdepression blir en allt vanligare diagnos och hur detta kommer sig.
Jag fick också den diagnosen för en sådär åtta, nio år sedan och kände igen mig i kvinnans beskrivning. Man glömmer saker, förlorar lusten att leva, att gå upp på morgonen. Man vill ingenting och får ingenting gjort.
I likhet med kvinnan i inslaget levde jag ett helt vanligt liv med arbete och barn när jag plötsligt brakade ihop. Jag befann mig inte under extraordinär press, anande ingen omedelbart annalkande fara eller direkt risk för liv och lem. Ändå slutade jag funka från den ena dagen till den andra.
Efter inslaget med den unga kvinnan kom en neurolog till nyhetsstudion för att prata om varför det blir allt vanligare att folk blir sjuka av stress.
Hon återgav de sedvanliga förklaringsmodellerna. Att moderna människor har svårt att få ihop det så kallade livspusslet, att arbetstempot ökar, att vi jämför oss med varandra på sociala medier - alltid till vår egen nackdel eftersom man inte med vetskapen om hela sitt sunkiga jag kan tävla med någon annans arrangerade ögonblicksbild av lycka.
Lite i förbigående nämnde neurologen också att den unga kvinnan verkade ha hamnat i ett mönster av tristess. Att de att-göra-listor som hon sammanställde varje dag för att över huvud taget få någonting gjort bara innehöll tråkiga sysslor så som städning och dammsugning, och att hon på så sätt förstärkte sin tidigare känsla av att livet är trist och innehållslöst.
Jag har haft ganska lång tid på mig att fundera över vad som egentligen var orsaken till att jag blev utbränd och varför det hände just då. Det har varit svårt att hitta självklara förklaringar eftersom inget särskilt hände som utlöste det hela. Men när jag hörde neurologen, om än bara som hastigast, relatera utbrändhet till tristess var det som om poletten trillade ner.
För faktum är ju att livet blir enklare - inte svårare - ju modernare det blir. Vi har mer ledig tid än någonsin. Varje digital tjänst innebär ett ärende mindre och mer tid över. Vem står i kö på banken nuförtiden, för att bara nämna en sak? Och om sanningen ska fram så är alla i dag djupt medvetna om att Facebook-lycka inte är verklig lycka. Varje vuxen människa begriper att det är lika knasigt att jämföra sitt liv med en Disney-prinsessas som med någons flöde på Instagram - vi vet att det är fiktion.
Jag köper alltså inte dessa förklaringar, inte enbart i varje fall. I stället tror jag att det för många kan handla om motsatsen, alltså bristen på äventyr och oförutsägbarhet i livet. Man går upp på morgonen, lämnar barn, åker till jobbet, hämtar barn och lagar någon halvtrist tisdagsmiddag. Sedan väntar disken och så lite slötittande på tv. Repeat. Varje dag är den andra lik och ingen ljusning väntar.
Och till slut orkar man inte längre. Man står helt enkelt inte ut med avsaknaden av spänning och verkliga utmaningar och förändringar, alltså mer radikala än att byta färg på köksluckorna. Man vill inte delta i denna monotona och meningslösa livsmarch längre. Huvudet och kroppen strejkar och man hittar sig själv gråtande på en parkbänk utan att minnas var man bor, som jag gjorde.
För egen del tillfrisknade jag sakta men säkert. Glädjen och aptiten på livet återvände. Nu är jag vuxen och förstår att det åligger mig själv att göra mitt liv så intressant och så lite slentrian- mässigt som jag själv vill ha det. För att inte igen brytas ner av stressen med tristessen.