Långfredag var ett helvete
Hon hette Anna, men alla vuxna sa fru Runn. Jag kallade henne Tanna, vilket var en liten pojkes förkortning för Tant Anna.
Det var 50-tal. Vi bodde på Kungsklippan 12. Tanna och hennes man bodde i huset mitt emot. Han var portvakt. Tanna satt halva dagarna med hemarbete. Hon vek och klistrade bruna påsar vid köksbordet.
När hon varit barnvakt hade jag kissat i hennes skurhink.
Det stod Graham Brothers i hissarna. Vi bodde högst upp, på nian. En gång spelade de in en scen till en Lilla Fridolf-film på vår balkong. De lade till och med räls.
Vi hade gaskylskåp, en boxer, två bondkatter och ett par australiensiska zebrafinkar.
Farsan byggde en stor högtalare till skivspelaren och dekorerade fronten med ett kubistiskt tyg. High fidelity. Morsan lät mig ha Onkel Toms stuga och andra böcker i hennes garderob. Vi hade matta på golvet i hallen. Därför vågade en av mina kompisar inte gå in.
Han kom från slummen nedanför Kungsklippan och hade många syskon. De bodde i en etta. Hans föräldrar söp.
Vi kastade ned grejer från balkongen ibland. Nära folk som gick nere på gatan. Man skulle ha flax. När det var gatuarbeten tog vi varm tjära ur tunnorna som stod och kokade, och gjorde små svarta bollar och tuggade dem som tuggummi. En gång stod det en stor amerikansk bil utan tak på parkeringsplatsen i backen ned mot kyrkan, i höjd med mandelmassafabriken. Den hade inbyggd skivspelare. Hastighetsmätaren gick till ofattbara 200.
I vårt hus låg en fisk- och mjölkaffär med vatten som rann över hela skyltfönstret. Och en skomakare som vi retade tills han jagade oss. Och en tobakist som sålde lösa cigaretter, när vi hade tröttnat på att plocka fimpar. 1959 samlade vi pengar och köpte en nudisttidning i kiosken vid Kungsholmstorg. Samma år var vi uppe på natten med Radio Luxemburg och hörde Ingo knocka Floyd.
På Hantverkargatan kunde man se bryggarkampar stå och äta ur havrepåsar medan spårvagnarna rasslade förbi. En gång, när jag varit på biografen Manhattan med en kompis vars pappa var militär, gick vi förbi platsen där en bil just hade kraschat. Kompisens pappa pratade med folk som samlats runt vraket. De sa att radiopolisen redan tagit billånarna som kraschat.
En stor kille i parken som hade tjej frågade om jag var kommunist, eftersom jag hade röd ylletröja. Vi lekte burken i den där parken och skrinnade om vintern. Och så snackade vi om Spiltaligan, som enligt vad vi fått höra skar upp handlederna på folk och hällde salt och peppar i såren. Jag slukade Tvillingdeckarna som fanns på biblioteket.
Men på långfredagarna var allt grått och tyst och stängt och fullkomligt öde; på radion spelades psalmer och kyrkklockorna ringde skevt och ihärdigt och det fanns absolut noll och ingenting att göra. För oss grabbar var långfredagarna, kort sagt, rena helveten.