Så blev övervakning en del av vår vardag
Vi har vant oss nu, jag har vant mig nu, men så satt jag plötsligt och kisade mot ett svartvitt grynigt foto i tidningen. En övervakningskamera skulle ha fångat Tiger Woods i en intim stund, enligt amerikansk och svensk press. Stickad åtsmitande kjol, stod det. Omfamnar henne ömt.
Bilden i tidningen påminde om bilden på Mijailovic på NK. En bevakat ögonblick från ett obevakat ögonblick. Ett snapshot från något som har skett i mellanrummet. En stund som passerade, och som sedan kom tillbaka.
I artikeln påstods det att det påstods (för det är mycket spekulationer, många led) att övervakningsbilden från parkeringsplatsen skulle ha erbjudits Elin Nordegrens skilsmässoadvokat. Så jag har väntat på reaktionerna. Inte över att Tiger Woods har varit otrogen, utan över vad bilden påstods kunna komma att användas för. Att 2010 har blivit 1984 om vi accepterar det.
Se er omkring. I taxin sitter det en i taket. De finns på pelare, på väggar, i tunnelbanan, i affärer.
Häromdagen var det en artikel om hur mycket sex hotellens övervakningskameror registrerar, när folk har smugit sig ut i trappuppgångar och andra hemliga (fast ändå inte så hemliga) vrår. Storbritannien är det mest övervakade landet – där finns det 4,2 miljoner kameror i offentliga miljöer, som i sin tur övervakas av kommunal personal, och en londonbo tros filmas 300 gånger om dagen.
Vi har vant oss vid tanken på att dessa bildrutor bara är ett flöde i tiden, något anonymt som registrerar det vi har för oss och de vi träffar, utan att det sker så mycket mer så länge vi inte rånar någon, slår ihjäl någon, eller förgriper oss på någon. Ingen skall sitta och garva, skvallra, smygrunka, sälja dessa bildrutor till något annat led. Ingen i personalen skall buffa sin kollega på armen och peka mot en monitor om Lasse Berghagen skulle stå och hångla i en port med Göran Persson – eller om Tiger Woods skulle vara på Sverigebesök.
En övervakningsbild från en parkering skall aldrig någonsin kunna hamna i händerna på någon annan än den som övervakar säkerheten på just denna parkering, eller just detta torg. Men plötsligt är det som att man får en glimt av det omöjliga. När det finns sådana som Tiger Woods. Allt detta material som inte finns, men som ändå existerar.
I samma stund som symbolvärdet av en människa är värt miljarder. I samma stund som det finns tidningar och advokater och grannar och onenight-stands och främlingar som kan tjäna mer pengar på en grynig svartvit bild än de kan knega ihop under en livstid.
Hur hamnar en människa i en ”Truman show”? Tiger Woods spelar golf. Tiger Woods bor inte i ett Big Brother-hus och Tiger Woods har inte dödat någon. Har vi flyttat gränserna för honom, har vi flyttat gränserna för hela samhället.