Småbarnsåren, det är en konspiration
Det här kan låta ofattbart för dig som inte har barn men vi som har barn är inblandade i en omfattande konspiration.
Strax efter att du blivit förälder bjuds du in till ett hemligt sällskap med syfte att säkerställa fortsatt fortplantning i världen. En omtänksamhetens mörkläggning kan man säga.
Det är poänglöst att fråga småbarnsföräldrar i din närhet för vi är tränade att förneka allt, men eftersom vi har problem med överbefolkning av planeten vore det kanske bra om någon råkade läcka dokumentet nu. Det som ser ut så här:
Som nybliven förälder förbinder du dig …
Att vårda användningen av n:et i begreppet trotsåldern. Det är viktigt att det låter som en engångsföreteelse och varje gång ditt barn befinner sig i en trotsålder ska du utåt benämna det “trotsåldern” (bestämd form singular).
Om ickeföräldrarna får vittring på sanningen, att trotsåldern är någonting som inträder flera gånger om året och att du redan från andra barnet riskerar sammanfallande trotsåldrar där barnen liksom tandemtrotsar, äventyras förtroendet för hela fortplantningsprojektet.
Att trycka gilla när ickeföräldrar delar sina låtlistor från Spotify, som om det fanns tid och ambition att lyssna. Det kan uppfattas som en inre död att du förvandlats till en människa som bara upptäcker ny musik i Skavlan.
Att vårda användningen av begreppet semester (och inte göra citationstecken i luften kring ”semester”) trots att konceptet semester inte längre existerar under småbarnsåren utan bara är en period där du bryts ner lite snabbare än på jobbet och således inte kommer uppleva återhämtning på flera år. Undvik också röjande skratt (eller sammanbrott) när ickeföräldrar önskar dig ”skön” semester och kryp inte in på arbetsplatsen efter ledigheten. Res dig och gå. Öva in solkysst aura.
Att vårda användningen av begreppen ledighet, helg och långhelg. Se semester (ovan).
Att vårda användningen av begreppet middag i obestämd form singular. Du ska hem och laga middag, inte (olika) middagar (till olika familjemedlemmar). Om du till äventyrs har tillgång till barn som äter ”vuxen mat” – eller egentligen vad som helst som inte är pasta och geometriska figurer av formpressat kött – sprid bilder i sociala medier.
Att nicka instämmande när ickeföräldrar talar om vikten av träning. Många blivande föräldrar tror att de kommer att (fortsätta) träna när barnet kommit. Det kommer de som bekant inte. Säg att du ska börja springa igen när som helst och nämn inte att du i själva verket undrar om det inte vore lättare att bara övertala resten av mänskligheten att bli lite tjockare i stället.
Att om möjligt städa undan besvärande fula leksaker inför hembesök av ickeföräldrar, som ofta odlat föreställningen att barn i inredningsmagasin är riktiga barn. Underhåll bilden av att barn vill ha avlutade gunghästar, Olle Eksells kakaoögon och pastellvimplar från Etsy på sina rum. Ninjago får under inga omständigheter ligga framme.
Att upprätthålla bilden av att det finns ett sexliv efter barnen. Med hänsyn till unga ickeföräldrars dokumenterade intresse för sexuell aktivitet får det inte bli allmänt känt att ingen vet hur andra och tredje barnet egentligen blir till. Livscoacherna har, liksom mediehusen, lovat att bistå oss i mörkläggningen här – i utbyte mot att vi inte byter kanal när de ”ger tips” för då faller affärsmodellen och med den hela pyramiden.
Att vårda bilden av att rädslan för plötslig spädbarnsdöd går över strax efter att risken för plötslig spädbarnsdöd gör det, när rädslan egentligen bara tappar sitt avgränsande namn och övergår till en kronisk med statistiskt oförankrad rädsla för plötslig död på alla sätt du kan föreställa dig.
Att jag, om jag råkar försäga mig om mörkläggningen, omedelbart intygar att det är värt det ändå. Det är ändå sant, även om det inte blir begripligt förrän man har barn.