Ett brev till mig själv om 20 år
Hej Patrik,
jag åt vitaminer och pensionssparade. Så att jag åtminstone skulle få något att glädja mig åt. För de har väl synat mig? Kommit på att jag var en bluff hela tiden.
Kanske är det däri problemet ligger. Att jag tänker för mycket på mig själv och för lite på andra. Jag återkommer till det.
Först ska jag berätta varför jag skriver. Sommaren 1994 uppmanade Posten ungdomar att skriva brev till sig själva om 20 år. Hösten 2014 trillade de ner i brevlådorna.
Mitt elvaåriga jag missade möjligheten då, så jag skriver nu. Ett brev till mig själv år 2034.
Jag hoppas att jag har barn. Om det är så borde barnet vara i tonåren. Fick jag en dotter lärde jag henne självförsvar. Förhoppningsvis behövdes det inte, men som du minns kunde män när som helst ta sig rätten att förgripa sig på kvinnor.
Fick jag en son berättade jag att det inte var okej att tafsa på eller våldta kvinnor, eller andra män för den delen. Ett nej var och förblir ett nej, trots att det inte räckte i en rättegång.
Jag vet vad du tänker. Att jag överdriver. Men du minns nog hur det var.
Även om jämställdheten ökade gick det i snigel utan slem-fart. Med 10-talets kurva kommer våra barnbarns barnbarn ha jämställda löner. Rättare sagt år 2138, enligt SCB.
Jag hoppas att Sverige värnade solidariteten. Vi hade en tradition av att offra en smula av vår egen välfärd för människor i nöd.
Men jag såg tyvärr mörka tendenser. År 2014 förnekade många att det fanns orättvisor och rasism. Många ville bekämpa tiggare i stället för fattigdom. Många brydde sig mer om en hundralapp extra i fickan än att alla barn skulle få gratis medicin.
Jag vill påminna om att Sverige var ett land dit människor kunde fly från krig och förföljelse. I oktober 2014 tändes en internationell blåslampa som skulle jaga tillbaka flyktingar till helvetet de flydde från. Jag hoppas att den släcktes.
En sak är jag säker på. När du läser det här är Malala Yousafzai FN:s generalsekreterare. Hon fick ju Nobels fredpris redan som 17-åring. Men hade hon besökt Sverige hade hon kanske stoppats av gränspolisen, eftersom hon kunde misstas för en papperslös flykting. Så funkade den rasprofilering som staten sanktionerade.
Snälla, glöm aldrig att jag brann för alla människors lika värdighet.
Och glöm aldrig vad vi sa om miljön. Alla visste att klimathotet var vår tids viktigaste fråga. Ändå behandlades den alltid som ett särintresse. Vi letade ursäkter i stället för lösningar.
Jag hoppas att du skrattar åt det här brevet. Att mina farhågor bara var noja.
För om alla fick det bättre fick jag det också. Då fanns det inga motsättningar mellan själviskhet och solidaritet.
Det var samma sak.
1994
Trots allt som hände 1994 var det främst Estoniakatastrofen som har etsade sig fast på näthinnan. Har ni inte hunnit läsa Britt Peruzzis fantastiska och fasansfulla reportage ”Mayday Mayday” på Aftonbladet.se? Gör det. Bara gör det.
2034
Hittills vet vi ganska lite om år 2034. Men om världen inte går under får vi troligen bevittna ett vinter-OS och en månförmörkelse. Dessutom har Schweiz planerat att stänga sin sista kärnreaktor det året.