Brottet är nyheten – inte religion eller sexualitet
”Tänk om vi alla bara ville andra väl? Tänk om vi alla alltid utgick från att vi finns här på jorden för att göra gott för varandra?”
Den unga tjejen bredvid mig på tåget pratar intensivt i telefon med sin kompis. Hon skrattar ofta och hon har ett öppet ansikte, som det heter. För mig betyder det en person som vill välkomna andra människor i sitt liv. Som hejar, möter blickar och med ett leende som ständigt ligger på lur.
Kompisen i andra änden lyssnar.
Precis som jag.
Tjejen har på tre sekunder fångat mitt intresse.
”Javisst, vi skulle förmodligen inte ha några krig. Inga konflikter alls på jorden”, säger hon.
Samtalet bryts, minns att vi åker tåg, och medan hon försöker ringa upp sin kompis igen så försvinner min blick genom fönstret, bort i mörkret utanför.
Javisst, hon är ung, kanske lite naiv, men icke desto mindre är det vackert. Så många gånger jag både som ung, och lite äldre, tänkt samma tanke.
Om vi alla bara ville varandra väl.
Den svenska pressetiken kan för mig handla om att vilja just väl. Att vara tydlig, att ta ansvar, att ta vårt journalistiska uppdrag på mycket stort allvar.
För två veckor sedan lanserade Aftonbladet, och alla övriga tidningar som ingår i vår branschorganisation Tidningsutgivarna, en informationskampanj. Vi vill gemensamt berätta om hur vi ansvariga utgivare, vi som anslutit oss till det självreglerande pressetiska systemet, arbetar publicistiskt. Hur vi och andra nyhetsmedier tar ansvar för vad vi publicerar och hur vi gör våra etiska överväganden.
Annonserna i kampanjen, som du kanske har sett, har rubriker som ”Vi vägrar avpixla”, ”Pixlat av hänsyn” och ”Vi dömer inte, vi pixlar”.
Det handlar om att ansvariga medier sällan sätter ut namn och bild på brottsmisstänkta personer, och varför inte. Om att det är brottet som är nyheten, inte vilken religion, sexualitet eller härkomst den misstänkte har. Annonserna handlar också om att ta ansvar i nyhetsarbetet och om hänsynen till de omtalade. Men inte bara till dem, utan även till deras barn och familjer.
Förr i tiden ifrågasattes mediernas trovärdighet, i en tid då allmänheten ville se en större hänsyn från pressen. I dag handlar det om att många tvärtom anklagar oss för att mörka, att inte berätta hela sanningen.
Och vi har varit för dåliga på att förklara, det visar inte minst de mejl jag får som ifrågasätter just våra publiceringar.
Jag har skrivit om den svenska pressetiken förr och jag kommer att göra det igen.
För mig handlar det om just det där att vilja väl.
Varför värnar vi pressetiken?