Påskupploppen har gjort debatten nipprig
Påskupploppen har gjort normalt sett sansade personer fullständigt nippriga.
Ena dagen är det en högt aktad akademiker som vill förbjuda bokbål, den andra börjar en polischef svamla om att bekämpa retorik.
Senast att utmärka sig är Bo Rothstein, professor i statsvetenskap och pålitlig leverantör av åsikter om allt från jämställdhet till tiggare.
I en debattartikel i Expressen i dag konstaterar professorn att polisen har små möjligheter att förhindra figurer som den danske högerextremisten Rasmus Paludan från att framföra sitt budskap.
Det är en korrekt iakttagelse. Men det finns också goda skäl till att det ligger till på det viset. En yttrandefrihet som inte tillåter åsikter de flesta av oss finner avskyvärda är inte mycket till yttrandefrihet över huvud taget.
Rothstein vore dock inte Rothstein om han inte hade en lösning. Det borde vara förbjudet att bränna böcker. Alla böcker.
Debattören är generös nog att vilja inskränka detta förbud till att omfatta endast bokbål som politisk manifestation.
Bokförlag som behöver göra sig av med restupplagor eller kulturredaktioner som inte står ut med allt skräp som skickas till dem ska således även i framtiden kunna få elda upp böcker.
Ett sådant förbud skulle onekligen ge polisen möjlighet att gripa Paludan om denne fortsätter att bränna koranen på svensk mark.
Men vad uppnår staten med det? Det är ju bara för den dansk-svenske islamofoben att i stället hälla vatten på muslimernas heliga skrift eller hitta på någonting annat som ännu inte är förbjudet.
Med ett förbud skulle det också bli olagligt att visa sin avsky mot nazismen genom att sätta fjutt på Hitlers ”Mein Kampf”.
Vill vi verkligen leva i ett samhälle där en sådan opinionsyttring inte är tillåten?
Det största problemet med förslaget är dock ett annat. Nämligen att det inte kommer att finnas något slut om lagstiftaren börjar inskränka yttrandefriheten med hänvisning till att vissa blir kränkta.
Alltid är det någon som blir ledsen av att höra någon hävda att Putin är en psykopat eller som upprörs över att en kolumnist på Sportbladet anser att AIK vann rättvist över Djurgården i en fotbollsmatch.
Men det är inte bara Rothstein som har utmärkt sig de senaste dagarna. Även vissa polischefer tycks anstränga sig till det yttersta för att göra oss gråhåriga.
Ta bara Emelie Kullmyr, kommenderingschef i region väst, som i ett pressmeddelande uttalade sig om beslutet att avslå Paludans ansökan om att få ställa till med ett spektakel i Borås.
Efter påskhelgens upplopp, kravaller och grova våld mot poliser är ställningsstagandet inte på något vis sensationellt.
De kritiker som påpekar att beslutet i praktiken innebär att det är våldsverkare som sätter gränser för vad som får sägas har i och för sig en viktig poäng, men yttrandefriheten är inte utan gränser och ordningslagen ger polisen rätt att sätta stopp för offentliga möten om ordning och säkerhet hotas.
Belgien, Tyskland och Frankrike är för övrigt exempel på länder som har sagt nej till Paludan utan att gå under som demokratier.
Dessvärre nöjde sig inte Kullmyr med att förklara hur det rättsliga utrymmet såg ut och vilka övervägningar som polisen hade gjort.
Hon gjorde dessutom någonting så egendomligt som att häva ur sig att ”vi behöver hjälpas åt för att slå hål på” Paludans retorik.
Ursäkta, men vad är det som pågår här?
Visst, ett politiskt tal kan innehålla exempelvis hets mot folkgrupp eller förtal och därigenom bli ärenden för polisen. Men nu var det Paludans retorik i sig som polischefen vill ta upp kampen mot.
Givetvis ska islamofobens motbjudande åsikter bekämpas, men motståndet ska bedrivas i en fri och öppen debatt.
Endast diktaturer håller sig med åsiktspoliser.
En uppseendeväckande reaktion av ett helt annat slag stod i helgen som bekant Ebba Busch för.
I en radiointervju uttryckte Kristdemokraternas partiledare sitt missnöje med att 100 islamister inte skadades under kravallerna och ville veta varför inte polisen skjutit skarpt.
Ett uttalande som på goda grunder väckt en hel del uppmärksamhet.
Jag har ingenting originellt att tillföra debatten som bröt ut, men det har onekligen varit underhållande att lyssna på Buschs valhänta försök att bemöta kritiken med att försäkra att hon aldrig varit så stolt över polisen som efter påskhelgen.
Våldet som poliser utsattes för i Norrköping, Linköping, Örebro och Malmö var oerhört allvarligt. Sverige har drabbats av upplopp tidigare, men det som nu skedde var så mycket grövre än vad vi är vana vid.
Skarpa reaktioner är nödvändiga och att en och annan överdrift kommer ur en och annan mun må vara hänt.
Med det sagt finns det bara en person som tjänar på det överhettade åsiktskaos som har brutit ut.
Rasmus Paludan sitter hemma i Danmark och gnuggar händer.