Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Pressträffen om Estonia lika stort fiasko som den om Palmemordet

Dagens presskonferens om Estonia var ett fiasko i klass med showen där lösningen på Palmemordet skulle presenteras.

Förhoppningar fanns ju om att vi äntligen skulle få svar.

Vad betydde hålen i skrovet som avslöjades i den där prisbelönta dokumentären härom året? Har sanningen mörkats i alla dessa år? Sänktes fartyget av en torped?

En mindre sensationell slutsats hade ju förstås varit att den nya informationen i stället bekräftade slutsatserna i 1997 års internationella haverikommission:

Att fästena och låsen till Estonias bogvisir var underdimensionerade och att fartyget kantrade till följd av att stora mängder vatten forsade in på bildäck.

 

Vi var nog många som bänkade oss framför den tv-sända presskonferensen från en trist konferenslokal i Tallinn.

Nyfikna medborgare, konspirationsteoretiker och en del unga vikarier på tidningsredaktioner, tvångskommenderade att ta sig igenom en föreställning som påstods skulle pågå i ohyggliga tre och en halv timme.

Tillställningen inleddes med en presentation av Rene Arikas och Jonas Bäckstrand, chefer för Estlands respektive Sveriges haverikommissioner.

Men så begärde också Estland hjälp av Sverige och Finland efter att ha bestämt sig för att undersöka uppgifterna i dokumentären.

Bilder på skrovet. Filmer från havsbotten. Animationer av skadade vrakdelar. Säkert intressant för de besatta, men särskilt mycket klokare blev vi inte.

René Arikas, chef för Estlands haverikommission på dagens pressträff om de nya Estonia-dykningarna.

Lite piggare blev det då professor Martin Jakobsson tog över. Visserligen följde en evighetsutläggning om geofysiska förhållanden och kvaliteten på bottenslammet i vilket Estonia vilar.

Vi fick bland annat lära oss hur havsbotten sydväst om vraket ser ut.

Men professorn försökte åtminstone presentera en slutsats. Berggrunden på botten ser ut att sticka upp på flera platser. Vilket skulle kunna förklara hålen på styrbordssidan.

Jahaja. Där sprack sabotageteorin. Eller?

– Det är för tidigt att dra slutsatser, lade Jakobsson till.

Jag kom på mig själv med att tänka på anekdoten om ett möte i februari 1972 i Peking mellan USA:s utrikesminister Henry Kissinger och Kinas premiärminister Zhou Enlai.

Kissinger frågade hur Zhou såg på den franska revolutionen, tvåhundra år tidigare.

”För tidigt att säga”, svarade premiärministern.

Professor Jakobsson ångade på. Men jag tröttnade. Det började lukta antiklimax av samma magnitud som när åklagare Krister Petersson härom året utlovade lösningen på Palmemordet och sedan levererade en indiciekedja om Skandiamannen som aldrig hade hållit för fällande dom.

Jo, jag vet. Jämförelsen är orättvis. Haverikommissionen har inte trissat upp förväntningarna. Inte lovat någonting.

Men ändå.

M/S Estonia förliste i hårt väder under en färd från Tallinn mot Stockholm den 28 september 1994. Totalt dog 852 människor.

Mycket går att säga om experttugg som pågår i timmar om allt från geologiska förhållanden på havsbotten till kvaliteten på bogvisirets skruvar, men det vore lögn att hävda att tillställningen var anpassad till de samtida mediernas rastlösa behov av snabba och pedagogiskt förpackade nyheter.

Det går i och för sig också att påpeka att det är onödigt att raljera i detta sammanhang.

Sanningen är naturligtvis att det är viktigt att undersöka katastrofen så noggrant som möjligt. Anhöriga till 852 omkomna har rätt att få veta. Vi har alla rätt att få veta.

Men det är som att vi människor inte förmår släppa taget om våra kollektiva trauman.

Det har gått 27 år sedan Estonia förliste. Ännu finns en hel industri kring tragedin. Dokumentärer, böcker, reportage, experter. Lagen ändras för att möjliggöra nya dykningar.

Den idisslande Palmeutredningen kunde gott ha lagts ner tio år innan det skedde. Och Bob Dylan släppte för inte länge sedan plötsligt en 17 minuter lång låt om ett nästan 60 år gammalt presidentmord.

 

I Tallinn togs paus. Sedan var det dags för frågestund. Och efter det nya utläggningar och enskilda intervjuer. Den ene medelålders mannen efter den andra svarade i utsträcka tv-mikrofoner.

Ungefär 12.30 släcktes kamerorna. Finns det någonting symboliskt att hämta i tidpunkten? Kommer det i framtiden visa sig att det var där och då som katastrofens efterspel tog slut?

Nix. Till våren 2022 planeras nya undersökningar vid vraket.

Då är det tänkt att fartyget ska dokumenteras med fotogrammetri, en metod där tusentals bilder av vraket sätts samman till en 3D-modell.

The show must go on.