Svenska klassamhället är nu mer ojämlikt än på 1600-talet
Jag växte upp i samma klassamhälle som Göran Persson har sagt sig hata. Men av olika, en del självklara, skäl såg jag det helt annorlunda. Det jag såg var det framväxande demokratiska välfärdssamhället som mina släktingar hatade väl så mycket som Göran Persson hatade. Men, återigen, av helt olika skäl.
När jag vid 11 års ålder kom till Stockholms innerstad från den socialt homogena förorten Saltsjöbaden blev det första ögonöppnande äventyret att börja i läroverket Vasa Real. Där var vi 35 gossar i klassen från alla de tre samhällsskikt man definierade på den tiden (1955): Socialgrupp I, II och III. För första gången träffade jag ”såssar” i verkligheten. Om dylikas ondskefullhet hade jag bara hört politiskt vinklade anekdoter.
Det som bestämde hierarkin i vår stora klass var emellertid idrotten och i viss mån skolresultaten, inte den gamla sociala rangordningen, inte ens språket; ”sociolekten” avslöjade direkt vilken socialgrupp man tillhörde.
Alla barn skulle från och med nu gå i samma sorts skolor över hela landet och åtnjuta exakt samma undervisning och möjligheter. Privata ”friskolor” var få och i huvudsak till för överklassens sämre söner.
Vad jag såg men förstås ännu inte begrep var det socialdemokratiska välfärdsbygget, det projekt som byggde på en uttalad jämlikhetsideologi.
Högerpartiet, som de hette då, var lika bergfast ideologiska motståndare till jämlikhet. Man var konservativa, i den meningen att man till varje pris ville bevara överklassens privilegier och ekonomiska övertag. Därför hatade man progressiv beskattning, arvsskatt, gåvoskatt, fastighets- och förmögenhetsskatt.
Det var ett självklart samhälle med kristallklara klassmotsättningar. Vänstern var för jämlikhet, högern mot.
I den politiska retoriken körde vänstern med humanistiska- och rättviseideal. Eftersom högern inte gärna kunde argumentera emot med sin ärliga åsikt att rika människor är bättre och högre stående intellektuellt och moraliskt än fattiga människor och därför berättigade till mer pengar, valde man att i stället åberopa vetenskapen. Nämligen så kallad nationalekonomi: ekonomisk jämlikhet fungerar inte i praktiken, sänkta skatter för de rika sätter fart på hjulen så att de fattiga får det bättre. Och så vidare.
Det var ett gammalt trick som August Strindberg kunde skämta med redan på 1880-talet:
”Ty vad är ekonomi? Svar: En vetenskap uppfunnen av överklassen för att beröva underklassen frukterna av dess arbete” (med reservation för citat ur minnet).
Det sena Folkhemmet var alltså ett begripligt samhälle där politiken innehöll tydliga motsättningar höger mot vänster.
Men på 1980-talet hände någonting. Sossarna började låta som nationalekonomer och sjöng Marknadens lov. Till en början såg det inte så farligt ut. Man kunde skämta om killarna i ”kanslihushögern” som hade börjat leka affär.
Men nu 40 år senare är politiken obegriplig. Praktiskt taget all kapitalbeskattning är avskaffad. Med ”vetenskapliga” argument. Av socialdemokrater och högern växelvis. Från det jämlika välfärdssamhället har Sverige hamnat på topplistan över världens mest ojämlika länder. Efter oligarkernas Ryssland och kåkstädernas Sydafrika kommer Sverige på skämmig bronsplats. Vi har på kort tid fått över 500 miljardärer, de utgör 0,05 promille av befolkningen men äger mer än vad 80 procent av oss andra äger sammanlagt. USA och Indien är mer jämlika länder än Sverige. Det nya svenska klassamhället är mer ojämlikt än det som rådde på 1600-talet.
Och i valrörelsen gnabbas den socialdemokratiska statsministern och högerledaren om vem av dem som är mest mot kapitalbeskattning.
Jag har inte läst någon förklaring till hur den här förvandlingen av Sverige från välfärdsstat till extremt kapitalistparadis gick till rent ideologiskt. Än mindre förstår jag det själv.
Hur kan det till exempel ha blivit fullkomligt otänkbart återställa en liten arvsskatt på, säg 40 procent? Kan man betala sådan skatt på inkomster man arbetat ihop borde man väl klara av det också på en arbetsfri inkomst. Som i jämförbara länder som Tyskland, Storbritannien, Belgien, Japan, USA, Frankrike, Danmark och Finland. Varför vore det så omöjligt i Sverige och varför ska inte den rikaste delen av befolkningen bidra efter förmåga, som förr i världen?
Till yttermera visso skulle en liten arvsskatt på 40 procent inbringa 150 miljarder om året. Det vore ju perfekt för att bekosta den förestående militära upprustningen som det kommande Natomedlemskapet innebär. Dessutom var ju högerfolket våra varmaste Natoanhängare.
Om just den möjligheten att finansiera vår militära upprustning behagade Magdalena Andersson härförleden skämta. Men det var alltså bara ett skämt med det otänkbara.
Vad skulle de gamla sosseledarna från Branting och framåt anse om dagens socialdemokrati? Det tror jag att jag vet.
För övrigt anser jag att...
…det är lika pinsamt som väntat att regeringen nu sålt sin första turk på Erdogans beställningslista till tortyrregimen i Ankara. ”Ett rutinärende” hävdar Morgan Johansson (S). Visst. Dock en helt ny rutin.
…en stackars socialist inte, i avgrunden mellan högern och de hopplösa vänsterpartierna, kan rädda sig undan med en mittenröst. Liberalerna har gått över till högern, Centern skulle blockera varje steg mot jämlikhet. Så vad göra? Forts. följer.