Nu fjäskar vi med egodistans på FB
”Jag är så jävla stolt över dig”.
Orden lyser mot mig på skärmen, jag läser dem gång på gång.
Och jag tänker att nu, nu skulle jag kunna flytta hem.
Hem, var det nu är.
Den där småstaden som jag flytt och förkastat, på väg med tåg mot Italien, fem dagar efter att jag tagit studenten för snart 21 år sedan, 19 år ung.
Småstaden där jag kände mig kvävd och dömd, där den som ville sticka upp gjorde bäst i att sticka iväg.
Men något har hänt.
Det tog ett tag innan jag kunde ta in det, konkretisera det, fastän det är så självklart.
Jag märker det på Facebook, vuxendagiset, det enligt många så förljugna och ytliga. Forumet där vi slösar bort vår tid, stället där vi hänger upp våra lyckoskyltar på grinden och ler photoshoppat falskt.
Det är där som jag faktiskt inser, i kontakten med de gamla klasskompisarna, lagkamraterna, tjejen i grannhuset och alla de andra: vi har blivit snällare.
Eller kanske helt enkelt bara vuxnare.
Det som jag först tar för fjäsk ”vad roligt att det går så bra för dig” och ”jag läser dig alltid” från tjejen som var värsta superbitchen i klass 8b på Tångaskolan, det känns verkligen uppriktigt.
Och jag kan själv kommentera korten på hennes finnige tonårsson med äkta värme.
Det är förstås tiden. Tiden som inte läker alla sår men gör sårkanterna mindre skarpa.
Tiden som obarmhärtigt omvandlat skolans snyggaste kille med det slingade, fluffiga håret och solariebrännan till en skallig gubbe med rejäl mage.
”Nu passar det”, tänker jag när han mejlar, väl medveten om hur mycket jag i livet drivits och ännu drivs av det klassiska ”ni ska få se”.
Ett fantastiskt bränsle men stundtals med patetikens bittra bismak.
Men hans mejl är genuint trevliga; killen som krossade så många oskuldens rosor under sina coola boots är ersatt av en man som själv blivit lämnad, en ensamstående tvåbarnspappa med läsglasögon.
Tiden, livet, det som nöter ner oss på utsidan men som gör oss på samma gång starkare och skörare, mer ödmjuka, på insidan.
Det flesta av oss har också blivit föräldrar, är inte längre huvudpersoner i våra egna liv, har fått egodistans.
Så när en annan av de tuffa killarna som satt längst bak i skolbussen vill bli FB-vän, då accepterar jag.
Han som ibland utstrålade rent hat mot mig ”du tror att du är så himla bra och speciell”, han som fick det att värka inom mig av osäkerhet.
Han bor på landet och lägger ut bilder på sin småfeta katt, skriver roligt och med självdistans om sig och sitt.
En dag mejlar han, bara så där:
”Jag är så jävla stolt över dig”.
Och det känns som varm, skön gråt inom mig.
Födelsedagen
Fira 40-årsdagen i september i Stockholm, Milano eller rent av Falkenberg?
Frågan är inte omotiverad.
Frågan vilka som är ens riktiga vänner och verkligen bryr sig, inte bara tänker på sina jobb och sig själva, är desto mer motiverad.
Och i slutändan, vem vill man fira med?
De som betyder något för omvärlden eller de som betyder något för en själv?
Vid snart 40 års ålder tror jag att jag vet svaret.
Ytlighet
Är Facebook så ytligt då, egentligen?
Snarare bara en spegel av samhället i dag.
Ganska få har lust eller tid att höra hur man verkligen mår.
Frågan ”Hur är det?” är sällan uppriktigt ställd.
I fulltecknade almanackor finns inte plats för omtanke.