Till alla er brudar som vågar vara feminister
Vet ni, jag tänker göra er så glada nu, skriver musikern Liv-Marit Bergman i senaste numret av tidskriften Bang och hon har rätt. Man blir glad av hennes text. Inte bara på grund av hennes framtidsvision, utan för att det är så ovant att läsa en text som handlar om feminism och som är positiv. Sedan läser jag ett reportage om unga feminister i Ordfront som förvånar mig, inte bara för att Ordfront brukar vara en väldigt tråkig tidning men för att även denna text glöder av framtidstro - för flickorna.
När feminismen, eller ska vi säga ungfeminismen, fick någon form av uppsving på senare 90-talet, uppstod förvirring och klagan. Intellektoakademiska feminister blev oroliga, ideologin fick plötsligt ett stort medialt genomslag som de inte styrde över och detta torde ju urholka feminismen totalt. Att unga feminister började skriva i kvällstidningar var oförlåtligt, nu går det åt helvete. Nu tror unga tjejer att det är girlpower att vika ut sig. Och var det inte att feminismen urholkades, ja då stängde den ute. Unga invandrartjejer har ingen plats bland medelklassbrudarna, ojade sig Alexandra Pascalidou och delade upp oss i "vi" och "dem".
Och sedan har schizofrenin kanske kännetecknat feminismen de senaste åren vare sig det har handlat om H&M-modeller eller att hitta förklaringsmodeller för våld mot kvinnor.
Och det har snurrat i huvudet och plötsligt har det varit töntigt att klaga på utvikningsbrudarna, nej, nu är tiden när vi ska låta alla göra vad de vill och är det ändå inte rätt koolt att Christina Aguilera kör sitt eget race och lite pattar på fredagsbilagan, va, kom igen, don´t be boring och inte ska vi kvotera kvinnor in i styrelserummen för hur skulle det gå då, då skulle vilket pucko som helst (kvinnligt vill säga) kunna bli vd och inte ska vi ha delad föräldraförsäkring och varför detta tjat om att män inte tar ut halva föräldraledigheten när kvinnan är född till att föda barn och varför allt tjat om flickorna, varför frågar sig ingen VAD HÄNDER MED POJKARNA. Och man har tänkt: vafan, inget blir bättre och inget ger det andra. Men så påminns man om att det ju visst är så att det ena ger det andra men att träden skymmer skogen ibland. Massor av unga tjejer skiter i om det är medialt politiskt korrekt att bli förbannad på en Izabella Scorupco i babykläder, jag menar underkläder, eller på att Christina Aguilera har tappat greppet.
Och många unga tjejer bryr sig inte om att passa in i någon form av kvinnorörelse utan går sin egen väg. Om man inte känner sig hemma på universitet eller bland så kallade medelklassbrudar så startar men en egen jämställdhetsgrupp, engagerar sig i en kvinnojour istället eller skriver texter till ett fanzine eller en sajt eller startar en teatergrupp eller ett band eller bara bestämmer sig för att leva sitt liv på egna villkor.
Och jag tänker på alla de tjejer som skriver till mig och vill att jag ska svara på frågor till deras specialarbeten om feminism och de ringer från Stockholm, Luleå och Göteborg, och från såväl Angereds gymnasiet som från Södra Latin och jag tänker att aldrig att mina kompisar eller jag skulle komma på tanken att göra ett specialarbete om feminism. Men tillbaka till Liv-Marit Bergman och hennes text i Bang om: Flickorna längst fram. Som kommer på hennes spelningar och efter varje konsert överlämnar sin demo. Liv-Marit skriver : "Jag lyfter CD-R-skivorna till min barm som hon den prostituerade med slipsen i Karl-Bertil Jonssons julafton. Hemma hos mig har jag en låda som nästan är full nu, av tjej-kultur från Småland, Västmanland, Dalarna, Närke. I den lådan ligger framtiden" Om 50 år det fortfarande säkert lika jobbigt att bära förstärkare, att pulsa till replokalen, att få kritik, att åka 50 mil för en spelning. Men det kommer ändå att kännas lite lättare för nästa generations kvinnliga musiker. De kommer inte att vara ufon, eftersom de kommer att vara fler än vad vi någonsin blev".
Den här krönikan är till er i alla fall, alla brudar som vågar vara feminister och som kämpar för att era liv ska bli friare och gladare.