Varför strejkar inte Vischoon-alferna?
Man ska ha ”Vischooner”. Det har man begripit. Och någonstans finns små alfer som smider de där Vischoonerna, för att möta den allmänna efterfrågan.
Hur kommer det sig att de aldrig strejkar, i motsats till vilken normal busschaufför som helst?
Om man är i Almedalen den här veckan – och det är man – inser man att alferna är många. Det står en partiledare, en konsult, eller åtminstone en ombudsman, i varje hörn. Alla har de rykande heta Vischooner, direkt från ässjan. Det är värderingar och idéer, framtidshopp och ideal.
Ja, herreje.
Det finns Vischoonsknåpande alfer som har berättat om sitt jobb. En heter Peggy Noonan, var talskrivare åt Ronald Reagan. Just Noonan var nöjd. Mer än nöjd. Hon var lika stjärnögd som en fjortis skulle bli, om Björn Gustafsson ringde upp och undrade om fjortisen kunde tänka sig att sommarjobba med att smeka honom över håret.
Björn Gustafsson den yngre, alltså. Inte Dynamit-Harry.
Men alla Vischoonsalfer kan rimligen inte vara lika nöjda med sin lott. För det är något knepigt med Vischooner i Sverige, förutom uttalet.
Maud Olofsson. Häromdagen höll hon sitt Almedalstal. Det började förstås med Vischooner. Det var riktigt bra. Det var värden, idéer, de stora linjerna.
Man stod där och tänkte att hon måste ha en riktigt duktig Vischoonsalf, Maudan. Medryckande. Man lade bort titlarna med världsanden och hade så smått börjat fundera på att köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna. Då...
Som alltid i svenska Vischoonstal. Plötsligt hörde man att Maudan hade störtat. Hon var mitt i en åker med energiskog, eller om det var i en fordonsskattetabell, eller möjligen vid gång E 36 (Billy, påbyggnadshylla) på Ikea. Där blev hon kvar.
Som alltid. För ingen svensk litar riktigt på Vischoonerna. De ska finnas, men så snart de visats upp måste de gjutas in i revisionsrapporter och utskottsutlåtanden och sänkas i en politisk djuphavsgrav.
Eller ännu värre:
Jag känner en alf som smidde Vischoonstal åt Carl Bildt. Riktiga, inspirerande Peggy Noonantal. Alfen bankade på de där tills de var smäckra som Excalibur. Sedan skickade han upp dem till Bildt. Som skickade tillbaka dem. Allt, utom siffrorna, var struket.
Ja, herreje.
Vore jag Vischoonsalf, skulle jag vara djävligt glad om jag fick köra buss i stället.