Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Tigandet gör att skandalen aldrig dör

Kadhammar: Även om kungen är oskyldig blir ingen dementi trovärdig längre

Kungens gode vän Anders Lettström illustrerar att de största skandalerna inträffar när man för­söker mörklägga de ursprungliga.

Det mest kända exemplet är nog Watergate i början av 1970-talet. Det finns inga belägg för att president Richard Nixon visste att hans medarbetare ordnade inbrott i demokratiska partiets högkvarter. Men Nixon var synnerligen aktiv i mörkläggningen efteråt, och därför tvingades han avgå.

Efter Watergate får alla skandaler ändelsen ”–gate”. Fortsätter debatten om kungens svartklubbsbesök lovar jag att något ljushuvud inom en vecka kommer att säga ”kungagate”.

Ett närmare och mer tragiskt exempel på mörkläggning är Ukrainas före detta president Leonid Kutjma.

Den undersökande journalisten Georgij Gongadze försvann i september 2000. Två månader senare hittades hans kropp utanför Kiev, indränkt i bensin och med avhugget huvud. Kutjma är nu misstänkt för att ha beordrat mordet för att stoppa avslöjanden om korruption.

Här hemma i Sverige har vi mer beskedliga exempel på mörkläggning. Justitieminister Anna-Greta Leijon gav sin vän privatspanaren Ebbe Carlsson ett rekommendationsbrev så att han skulle fånga Olof Palmes mördare. Hon struntade i att diarieföra brevet på justitie­departementet.

Pratkvarnen Ebbes hemliga spaning var snart följetong i tidningarna. Det kom fram att Leijon mörklagt rekommendationsbrevet. Ajöss med Leijon.

Olof Palmes lögner i samband med IB-affären kommer alltid att fläcka bilden av honom.

För att inte tala om Geije­r­affären. Palmes justitieminister Lennart Geijer utpekades i en promemoria av rikspolischefen Carl Persson som misstänkt bordellkund. Därmed var justitieministern en potentiell säkerhetsrisk.

Peter Bratt avslöjade i Dagens Nyheter 1977 förekomsten av promemorian. Svaret från regeringskansliet blev en kanonad av förljugna dementier, toppade med Palmes beryktade förtal av Bratt: ”Kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen”.

Om Palme inte ljugit hade Geijeraffären varit skandal i en månad och sedan blivit historia. Nu har den levt i 34 år. Då och då blossar den upp igen, till exempel 2004 då frilansjournalisten Deanne Rauscher publicerade en bok om skandalen.

Samma Deanne Rauscher är medförfattare till boken om kungen, ”Den motvillige monarken”.

Det man kan lära av dessa exempel är att mörkläggning inte lönar sig när delar av sanningen redan är ute. Tvärtom, mörkläggningen blir en större skandal än det den skulle dölja.

Om kungen i höstas hade medgett sina besök på svartklubben skulle saken varit lagd till handlingarna. Kungens tigande och Lettströms mindre klyftiga agerande gör att skandalen aldrig kommer att dö.

Även om kungen är oskyldig blir ingen dementi trovärdig efter Lettströms förhandlingar med nattklubbsägaren Markovic. Lettströms iver att ensam ta på sig skulden hjälper inte.

Frågorna som alltid kommer att finnas är: var kungen, statschefen, inblandad i mörkläggningen? Kände han till den?

Gjorde han det måste han abdikera. Sverige kan inte ha en statschef som gör affärer med gangsters.

Följ ämnen i artikeln