En märklig oro över en kris som inte var en kris
Det jag aldrig förstod var exakt vad folk var bekymrade över. På vilket sätt trodde de att deras liv skulle bli märkbart sämre, eller ens nämnvärt annorlunda, om riksdagen hade hankat sig fram med de villkor som gällde? Politiker drömmer naturligtvis alltid om fria tyglar. Men på vilka grunder var det fråga om en kris för oss andra?
Vi hade en budget. Vi hade en regering. Den fick visserligen slipa bort miljöpartiets stolligaste önskemål, men den var knappast handlingsförlamad. Försvar, skatter, skola: det fanns alla möjligheter till sansade kompromisser. Vi var inte på väg mot Grekland, Italien eller ens USA.
Vad var egentligen problemet, undantaget att några partiledare tjurade?
Ingen gav ett svar på den frågan, förutom att det skulle ha kunnat bli värre i framtiden. Det kan det förstås fortfarande bli.
Hur jag än gör hamnar jag i den svenska folksjälen. Jag inser att begreppet är otillåtet av minst tre skäl numera, men det är likväl begripligt och användbart. Alltså: den spridda ängslan över att regeringen inte fick göra precis som den ville, måste säga något om den svenska folksjälen.
En del är förstås den svenska folksjälens överdrivna tro på politikens möjligheter. Kanske inplanterades den där under rekordårens rälsgående expansion, kanske fanns den redan tidigare. Om man tror att politiken håller i ett trollspö att vifta med, måste det hursomhelst vara viktigt att politiken har armarna fria.
Men det räcker inte. Det är något lurt med det här.
Vill man stöpa om samhället i grunden är en urstark regering viktig. Men få svenskar längtar efter nya ekonomiska system, nya raslagar eller nya mansroller. De flesta ser nog snarare politiken som ett förvaltande hantverk. Då är det närmast en fördel med regeringar som får resonera sig fram och ibland inte ens kommer fram. Ändå fick många svenskar för sig att politikernas problem också var deras.
Något måste det betyda.
Jag börjar tro att den svenska folksjälen helt enkelt är fisförnäm. Svaga regeringar är sådant som yvigare folksjälar har. Den rejäla, svenska folksjälen, däremot, har patriarker som inte luftar sina problem inför grannarna.
Det skulle förklara den märkliga oron över en kris som aldrig var en kris. Den var bara den högfärdiges genans.