Jag ställde mig i vägen och förgyllde hans dag
Jag hade stannat för att tanka. Det var i skumrasket någonstans där Östergötland smälter samman med Småland. Det var inget mer med det.
Trodde jag.
Macken i fråga var av den sort man kan se där tomtpriserna är låga. Den hade landat i en tallbacke och fortsatt att flyta ut, tills det var tvåfiligt mellan pumparna och nog med parkering för ett folkrally. Butiken rymde två toaletter och riktiga sittplatser, för dem som inte förmådde få i sig automatkaffet utan att bli knäsvaga.
Man hade kunnat svinga en katt i svansen mellan godishyllorna, utan att åstadkomma någon skada. Vid sidan av skador på kattens självkänsla, förstås.
När jag kom ut efter att ha betalat tänkte jag att hunden antagligen ville nosa av tallbacken. Minst fyra pumpar var lediga och mellan min bil och butiken var det åtminstone fem meter. Så jag lät bilen stå kvar. Det var då jag hörde den röda Volvon, som stod där bakom.
Det finns de som påstår att bilar är döda föremål. I händerna på en skicklig förare är det helt enkelt inte sant. Jag kan fortfarande svära på att just denna röda Volvo utstötte ett kvävt tjut. Följt av en ilsken suck. Sedan sträckte Volvon ut sina sidospeglar som ett par vassa armbågar, för att visa vilken överautomobilig ansträngning det var för den att klämma sig igenom luckan bredvid. Med en meter till godo på båda sidor.
En man i övre medelåldern – en kommunal tjänsteman i mellanställning?– gestikulerade vilt från passagerarsätet. Bilen och han var helt eniga om mitt fullständigt oacceptabla beteende. Föraren såg jag aldrig, men jag skulle tro att denna landsvägstrojka var samstämmig.
Det är svårt att veta vad man ska göra för att ursäkta sig i ett sådant läge. Skicka blommor, kanske, men jag hann inte notera registreringsnumret. Jag försökte vinka lite bevekande. Jag tror inte att det räckte.
I nästan en halvtimme hade jag dåligt samvete.
Men då slog det mig att leda trots allt är livets främsta fiende, inte minst i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland. Kanske hade jag rentav gjort de två bilburna och deras Volvo en tjänst? Vem vet hur tom, tyst och loj deras dag hade blivit, om jag inte hade stått i vägen?
Jag kände mig genast bättre. Man ska ställa upp för sina medmänniskor.