Jag känner mig maktlös inför våldsamma män
På fredag är det internationella kvinnodagen och jag tänker på all den tid vi kvinnor lägger på att förebygga att bli utsatta för sexuella övergrepp. Vad hade jag gjort med all den tiden och tankeverksamheten istället för att till exempel fundera över om mina skor kommer bli ett hinder om jag måste springa.
Jag är på väg hem från en nattklubb som ligger fem kvarter ifrån där jag bor. Klockan har börjat ticka in på småtimmarna och jag har festat och dansat i flera timmar. Just ikväll har jag höga klackar på mig. Jag har nästan aldrig klackar. Anledningen är oftast att jag känner mig för lång. Och om något händer så måste jag kunna springa. En van tanke när man förbereder sig inför kvällen. Om något händer så måste jag kunna rusa.
Men ikväll har jag struntat i detta inlärda självförsvarstänk och tagit på mig något som senare kommer bli ett hinder när jag blir tvungen att springa.
Jag strosar gatan ner mot mitt hem. Det måste vara en av sommarnattens få mörka timmar för himlen är djupblå och gatan är tyst och öde. Ingen är ute utom jag. Bostadshusens fönster är också mörka, bara reflektioner från månljus och gatlyktor syns, inga tända lampor. Jag börjar närma mig mitt hus då jag ser en man stå lutad mot husväggen lite längre fram.
Kroppsspråket avslöjar att han är full. Inte full – farlig-våldsam-oberäknelig, mer full – dräggig-kommer-somna-snart-behöver-kanske-tom-hjälp-att-hitta-hem?
Som ung tjej uppvuxen i svensk alkoholkultur så är det självklart att man har stor kännedom om människors beteendemönster kopplat till sprit. Jag bedömer situationen som ofarlig och går oberörd vidare. Jag passerar den fulla mannen som står lutad med armarna och pannan mot husväggen. Kanske skulle han må bättre om han bara spydde lite?
Jag fortsätter nerför gatan när jag hör att mannen har börjat gå han också. Fotstegen är väntat släpiga och långsamma. Jag tittar bak och fortsätter sedan framåt. Hinner en bit till ner på gatan då jag hör att mannens fotsteg helt ändrar rytm. Jag kastar en ny blick över axeln för att se att mannen nu går helt rakt. Till synes helt nykter och nu målmedveten.
Jag grips av en plötslig isande skräck. Under ett andetag har jag hunnit konstatera att mannen måste ha spelat full för att jag skulle agera precis som jag gjorde – orädd. Bytte inte gata. Tog inte upp telefonen och ringde någon, jag hann inte ens sätta nyckeln mellan knogarna som man ju annars alltid gör.
Han har lurat mig och jag gick på det. Jag vill inte visa min plötsliga rädsla. Delvis för att inte gripas av panik och delvis för att jag tänker att det ger mannen ytterligare psykologiskt övertag, om han ser att jag är rädd och svag. Jag ser två utvägar, att fortsätta rakt fram på öppen gata som egentligen är närmare hem, fast med mannen som uppenbarligen förföljer mig nu. Eller så svänger jag av på en mindre mörkare väg, där jag kanske kan hitta ett gömställe och på så sätt skaka av mig min förföljare. Jag väljer det sistnämnda.
När jag kommer runt hörnet så kutar jag. Paniken håller mig i ett fast grepp men jag springer allt vad jag kan. Mina klackar har förvandlats till livsfarliga höjder under mina fötter men jag fortsätter springa. Vid ett tillfälle trampar jag snett och tappar en sko. Min fart hejdas något i rörelsen av att jag tappar skon och jag hinner uppfatta att mannen bakom mig också springer. Jag forsätter med en sko och en bar fot mot marken, runt ett hörn som täcks av ett stort buskage. Det måste varit reptilhjärnan som styrde här för av någon anledning väljer jag att kasta mig rakt in i busken. Där ligger jag bland fimpar, använda snus och skräp. Jag håller andan för att inte göra ett ljud trots att bröstkorgen bultar av pulsen och halsen ger ifrån sig blodsmak av ansträngning av den plötsliga spurten. Såg han min tillflyktsort ner i busken så är jag körd.
Några sekunder senare ser jag min potentiella förövare rusa förbi och vidare. Jag ser baksidan av hans kropp bli mindre och mindre medan han joggar vidare i natten. På jakt efter mig.
Det vanligaste är att män våldtar personer som de har en relation till, ofta i hemmet. MeToo satte strålkastarljuset på de osynliga nyanser som annars hamnar i skuggan av bilden av överfallsvåldtäkten. I själva verket är det större risk att en pojkvän, kompis eller manlig familjemedlem kommer utföra övergreppet. Trots att risken för att bli utsatt för ett övergrepp på stan egentligen inte är så stor så är det anmärkningsvärt hur mycket vi kvinnor förbereder oss. Vad gör det med en människa att förebygga eventuella attacker när hon ska lämna sitt hem? Att ständigt förhålla sig till eventuellt våld? Klädval, vägval och hur mycket vi ska dricka. Jag har säkert lagt mina tio tusen timmar av tankeverksamhet på att praktiskt förbereda mig inför ett eventuellt övergrepp. Ändå känner jag mig maktlös inför våldsamma män.