WEIGL: "Folkets ständiga vrede kunde göra skillnad"
KERSTIN WEIGL om mediadebatten efter mordet
Efter Lisa Holms försvinnande och död har debatt uppstått om det stora engagemanget, om det är av "rätt" eller "fel" orsaker.
Mer intressant är frågan varför det inte alltid är så när en kvinna dödas.
Efterdiskussionen är i gång: Johan Croneman (Dagens Nyheter) känner "vämjelse" och jämför med bröllopsbevakningen: två typer av tv-underhållning för folket. Elin Cullhed (Uppsala nya tidning) misstror artiklar om fallet Lisa Holm som "... faller så fint in i berättelsen om svenskheten, som blivit så populär att hylla".
Värt nämna är att den stora mediala uppmärksamheten är slumpens efterskörd. Lisa Holm var försvunnen så länge att en bild lades ut för att få in fler tips till polisen. Sannolikt hade hennes identitet annars inte varit känd. Lisa Holms hårfärg och dialekt var inte viktigt. Men att hon fick ett ansikte. Vi "kände" henne.
Men att vi "känner" Lisa Holm beror inte bara på att vi har sett hennes vackra leende. Det är för att vi uppfattar en utsatthet.
Och häri ligger en värdering och ett sorgligt mänskligt tillkortakommande som jag inte behöver moralisera över, som jag kan förstå. Men inte vill acceptera.
Mordet på Lisa Holm är såvitt känt av det extremt ovanliga slaget. Inga ohörda rop på hjälp. Ingen pojkvän eller ex-pojkvän är häktad. Så är det nästan alltid annars när kvinnor som dödas. Några får namn och ansikte i artiklar i Aftonbladet.
Namnet Susanne Ahl, är det bekant?
Hon hade kontakt med kvinnojour och socialtjänsten, hon hade polisanmält och sökt kontaktförbud och förgäves vädjat till Kriminalvården om att få veta när ex-mannen skulle släppas ut. Han hittade henne under en obevakad permission i oktober och sköt henne. 12 misstag och systemfel ledde fram till hennes död.
Folkstormen uteblir.
Inte lika enkelt identifierar vi oss med en kvinna som i någon mening "valt" sin gärningsman, haft en relation med honom. Det blir en beröringsskräck?
Därför ingen landssorg, ingen exploderande aktivitet på sociala medier.
Och det är synd, för landssorg, exploderande aktivitet och folkets ständiga vrede är det som kunde göra skillnad.
Istället är upprördheten som störst nu, efter ett kvinnomord som ingen tycks ha kunnat förhindra.