Franska valet blir revolutionärt – oavsett utgång
Frankrike befinner sig två dagar från ett presidentval som kan komma att byta riktning på landets moderna historia. Under helgen kommer ni att höra kampanjarbetare från höger till vänster använda sig av en retorik som är otänkbar hos det politiska etablissemanget i Sverige.
”Mer ekonomisk patriotism!”, ”mindre kapitalistiskt elitstyre!”, ”slut på presidentmonarkin!” är några av valrörelsens olika slogans. Men det finns ett ord som franska politiker har en alldeles särskild förkärlek för, alldeles oavsett vilket politiskt håll de kommer ifrån. Jag pratar, förstås, om revolutionen.
Det där ordet som knappt ens utomparlamentariska vänsterrörelsen i Sverige vill associeras med är en grundbult i varje franskt politiskt läger. Alla anser de sig vara uttolkare av den franska revolutionens budskap, men få är överens om vem som företräder den bäst.
Högerextrema Marine Le Pen har för längesedan gjort ordet till sitt. Hon vill, i populismens namn, ha en ”patriotisk revolution”.
Emmanuel Macron – mittenkandidaten med en närmast Jan Björklundsk agenda (men med bättre svärmorsdrömsaura) – är förstås så långt ifrån en revolutionär vi kan tänka oss. Elituniversitets-skolad, framgångsrik bankir och före detta ekonomiminister i den sittande socialistregeringen. Det hindrade honom inte från att döpa sin nyutkomna bok, och därmed politiska programförklaring, till just ”Révolution".
François Fillon, marknadsliberal, katolskt värdekonservativ och med uppenbara drag av förföljelsemani, är förstås inte sämre. Fillon, som har nära band till Vladimir Putin och anklagas för att vilja underlätta affärsbekantas intressen i afrikanska diktaturer, har åberopat en ”förnuftets revolution” inför söndagens val.
Jean-Luc Mélenchon, vänsterradikal, estradör och retoriker med populistiska drag, har lovat fransmännen en ”skatterevolution”. Att han är revolutionär är så självklart att det knappt behöver sägas. Att han tidigare haft maktpositioner inom det regerande socialistpartiet är förstås en bisak.
Franska revolutionens arv går inte att underskatta i fransk politik, eller i Frankrike överhuvudtaget. De ”republikanska värdena” är inskrivna i landets grundlag och används som argumentationsunderlag till höger och vänster. Att inte vara ”republikansk”, en anklagelse som ofta riktas mot bland annat Marine Le Pen, är bland det värsta öde som kan drabba en fransk politiker.
Republikan står för allt bra och demokratiskt. När fransmännen mobiliserade sig för att i hundratusental manifestera mot terrorn efter attacken på Charlie Hebdo i januari 2015 var det under namnet ”Republikanska marschen”. När samtliga elva presidentkandidater hälsade genom att ta i hand inför den stora tv-debatten för ett par veckor sedan konstaterade en tv-kommentator entusiastiskt att de gav prov på ”republikansk artighet”.
I frihetens, jämlikhetens och broderskapets namn ska fransmännen på söndag gå till urnorna för att välja en ny president. Det kan bli en en xenofob, en folkpartist, en vänsterradikal eller en djupt konservativ familjetraditionalist. Det enda vi vet säkert är att det blir en revolutionär.
Länge leve republiken!
- DEN FRANSKA TYSTNADEN
Presidentvalrörelsen är hårt reglerad på sluttampen. De två senaste veckorna är alla typer av valaffischer, utom de elva officiella som sätts upp vid varje kommunhus, förbjudna. Etermedia är förbundna att ge alla elva kandidater lika mycket utrymme under samma period.
Med start i dag är kandidaterna dessutom förbjudna att kampanja mer. Två dagars valtystnad ska bjuda fransmännen tid till reflektion inför söndagens val.